Hon satte sig på sängkanten och jag räckte över fotot. Hon skrattade lite lätt smatidigt som hon studerade fotot. Ingen av oss hade någon seriös min och vi alla såg ut som mongon. Jag sneglade över till nattduksbordet där cd:n och biljetterna log. Jag tog tag i cd:n och räckte över den till Sofia för att visa den. Hon studerade den och man såg hur avundsjuk hon var. Hennes blick fördes fram och tillbaka till cd:n och fotot. Hon gav tillbaka grejerna och tog ett djupt andetag innan hon reste sig upp och ännu en gång började gå mot dörren. Jag fick lite smått panik, skulle jag berätta för henne om biljetterna eller inte?

Hon sken upp mer och mer för varje ord och till slut kunde hon inte hålla det inom sig. Hon hoppade runt samtidigt som hon skrek och ja, freakade ut helt enkelt. Hon öppnade dörren och sprang ut och fortsatte att skrika, när mamma passerade mitt rum så kollade hon in i mitt rum med ena ögonbrynet några centimeter högre än vanligt och jag rykte på axlarna och små skrattade. Jag tog på mig ett par grå mjukisbyxor och en mega stor hoodie i samma färg. Jag orkade inte ens sätta upp håret i en toffs så jag satte på mig en keps. Jag la ner det sista i väskan och började bära ner allt. Jag hade grymt ont i ryggen efter allt bärande och nu låg alla väskor och flyttkartonger i bilen. Jag skulle åka med mina kusiner till London och sedan skulle dom åka hem direkt efter dom hade släppt av mig. Resan skulle ta cirka 3 och en halv timme och jag hade laddat upp med massa musik till mobilen. Vi stod utanför mitt hus och mamma grät. Jag omfamnade henne och viskade några tröstande ord i hennes öra. Jag släppte henne och gled över till pappa som stod och lekte cool. Men jag såg att han höll inne tårarna och när jag kramade om honom började jag höra snyftningar på en gång. Jag tog ett sista farväl och satte mig i bilen och vi rullade i väg. Jag kollade bakåt och såg mamma och pappa sakta försvinna bort. Det gjorde ont att lämna dom, men det som tröstade mig var att jag skulle träffa dom igen. Det skulle bli en rolig upplevelse att få träffa helt nya människor och få uppleva lite storstadsliv utan några föräldrar. Jag stoppade i hörlurarna och somnade på en kick. När jag vaknade var vi i centrala London och vi stod stillla, tydligen var jag den ända kvar i bilen och dom andra hade börjat bära upp kartonger. Jag hoppade ut och skämdes över mitt klädval när alla andra hade snygga och moderiktiga kläder. Jag kollade in i bagageluckan och den var tom, hade dom redan hunnit bära upp allt? Jag kom på att jag hade nycklen och att dom inte skulle komma in så jag trevade upp för trappuppgången, det var två trappor sedan kom jag fram till min dörr där dom stod med allt.

Jag tog farväl och förde in nycklen i låset och öppnade. Jag kikade in och det såg exakt ut som på bilderna. Jag tog av mig skorna och började sedan med det eviga bärandet. När alla kartonger och var inne i lägenheten öppnade jag en av mina 3 resväskor och fann fotot jag hade fått av killarna. Jag satt i skräddarställning och kollade på den, det gjorde ont att komma på att man hade mist det. Jag förde fotot mot hjärtat och gungade några gånger. Nej nu måste jag skräpa mig! Jag började med att plocka in kläderna i garderoben och byrån sedan plockade jag upp prydnader och annat som band ihop rummen. Ett få tal timmar senare så var jag klar, min mage kurrade ljudligt och jag drog av mig mjukisbyxorna och satte i stället på mig ett par jeans och en tjockare tröja. Det var trots allt inte lika kallt här än i Bradford. Jag tog med mig nycklar och mobilen sedan begav jag mig ut i storstaden på upptäcksfärd. Det fanns så mycket att se och min lägenhet låg endast 3 minuters promenad från oxfordstreet. Jag gick in på ett litet fish n' chips ställe och bemöttes av en riktigt trevlig och stilig ung man.

Det visade sig att killen hade gått på exakt samma skola som mig men var 2 år äldre. Han tog lunchrast och vi gick runt och snackade lite. Han höll på att ta kurser på den skolan jag skulle börja på om några dagar. Vi pratade om allt möjligt och han var verkligen en sån människa man hade förtroende för. Vi blev avbrutna av hans telefon och tydligen var det hans chef som ringde och frågade vart han var. Han skyndade iväg och jag gick runt lite på oxford street och fick syn på någon som var skrämande lik Liam. Han gick och försökte gömma sig lite och när han lyfte blicken åt mitt håll fick jag panik och vände mig om och började gå. Någonstans långt bort tyckte jag att jag hörde mitt namn ropas men jag fortsatte att gå. Inte ens en dag och jag hade redan sett Liam, det börjar ju super..

I was walking from store to store to find a present to Danielle but didn't find a thing. What did girls wish for? I thought I heard someone saying: isn't that Liam? I tried to hide a bit and must have succeded. The talking stoped and I looked up to see where I was. I looked across the street and saw H&M, I lowered my eyes and saw a girl standing with a bag of chips in her hand. She looked familiar and then it clicked. It must be Ali, what was she doing here? She turned around and walked fast.

She didn't answer, why did she ignore me? I didnät have the time to react before people where around me asking for photos and stuff. I smiled and looked carefree but I couldn't stop thinking about why she turned around and walked away.

---

Detta kapitel tog 43320503 år att skriva! Är så otroligt ofokuserad nu när jag börjar ny skola och massa nya namn och ja, jag är en stor fet boll med förvirring just nu. Detta var det bästa jag kunde åstakomma. Kommentera?