Teet skvätte upp och brände mina händer, när jag kom ut till de andra så reagerade dom inte ens. De var helt inne i filmen och om jag inte har helt fel så var det hunger games, jag borrade ner rumpan i soffan och lutade mig lätt mot Niall med benen utsträcka på divanen. Ett tag senare dök Harry upp och niall blev överglad för sin macka.

 

Låtsades inte höra något utan satt helt fast med blicken på tvskärmen. Jag kände hur Niall suckade och reste sig upp och jag kände att någon tog hans plats, uppenbarligen Harry. Inget fel med det, inte alls. Det är bara det att det är så grymt konstigt mellan oss, jag vet inte vad vi är längre. Vi är som ett livslevande beslutsångest. 30 minuter in i filmen började han viska saker i mitt öra, det började med random saker som airplane och dust men gick snabbt över till sexiga meningar. Han berättade saker han ville göra med mig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen utan reste mig och upp sa att jag skulle gå på toa, ingen annan förutom Harry brydde sig och han följde mig med blicken. Jag gick längsmed korridoren tills jag kom fram till toaletten, jag låtse snabbt om mig och gick fram till handfatet. Sminket hade börjat försvinna och man kunde nästan se några ärr, en plötslig knack på dörren och jag hoppade till av rädsla. Försiktigt öppnade jag dörren och kikade ut, där stod Harry med ett snett leende.

 

 

Han började gå ifrån mig och jag kunde inte säga något annat än att jag ville ha honom.

 

 

Han stannade upp och vände sig om och gick med försiktiga steg mot mig, han stannade inte på vanligt avstånd och inte heller på det avståndet vi hade haft i köket utan nu var avståndet nästan obefintligt. Det var mörkt ute i korridoren vilket gjorde mig självsäker med att mina ärr inte skulle synas. Hans läppar snuddade mina som att han lekte med mig, jag tog tag i hans nacke och förde hans läppar mot mina. De koliderade och våra tungor fördes i takt, det var en film kyss. En kyss som inte borde hända i verkligheten, det kändes så bra men samtidigt så fel. Han förde kyssarna ner mot min nacke och upp igen, denna killen kunde kyssas. Vi tumblade in i ett sovrum och kastade oss på sängen, några väl placerade kyssar sedan började han knäppa upp mina byxor. Det var då jag kom tillbaka till jorden, jag kunde inte ta av mig kläderna då skulle han se alla blåmärken och ärr. Jag satte mig upp och Harry kollade på mig med stora förvirrade ögon.

 

 

Det lät som att jag hade mens men har accepterade det och drog mig upp från sängen. En lätt puss på mina läppar sedan återförendades vi med de andra, de hade nog inte ens märkt att vi var borta.

---

I suuuuuuuck

---

Har du någonsin känt dig så hjälplös och maktlös att du inte vet vad som är upp och ner? Förmodligen inte, men jag har växt upp med detta. Varje dag har varit en kamp, det började redan under unga år. Jag växte upp med en mamma som ständigt satt och grät och med en pappa som hade alldeles för svårt att släppa spritflaskan, för mig var detta fullt normalt. Tills jag kom upp i tonåren det vill säga. Allt förändrades, i min värld det vill säga mamma och pappa fortsatte med samma stil som de alltid hade haft. Jag vågade inte ta hem kompisar hem för oron att pappa skulle ligga däckad i soffan och höra mammas ständiga snyftande, inte för att jag hade så många kompisar. Stryk det, jag hade inte en ända. Ingen ville umgås med mig, det började med den klassiska mobbningen. Som en liten tjej under mellanstadiet som blev dagligen mobbad genom elaka ord som jag inte ens visste betydelsen på, självklart tog jag åt mig men jag gjorde mitt bästa för att låtsa som inget. När de hårda orden inte verkade fungera gick de över till att behandla mig som luft och tro mig, jag skulle hellre fortsätta bli kallad dumma grejer. Här är jag nu, i slutet av sommarlovet och ska snart börja första året på gymnasiet, eller high school som det heter här. Jag befinner mig inte längre i kalla, tråkiga, mobbningsfyllda Sverige utan står nu med båda fötterna där jag alltid har velat vara. Självklart skulle det bli en stor förändring nu när jag skulle ha alla ämnen på Engelska och kanske till och med ha en chans att inte bli den socialtutstötta, men för höga förväntningar hade jag inte. Sakta men säkert började jag få ordning på min studentbostad som låg 5 minuters promenad från skolan. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen innan min första dag i den nya skolan, jag var uppspelt men samtidigt otroligt nervös. Jag gick runt och runt i den lilla lägenheten och sneglade på klockan varannan sekund, till slut gick jag och la mig i sängen klockan var blott 8. Inte en blund sov jag den natten, när alarmet äntligen ringde flög jag upp och med världens största leende på läpparna så hoppade jag runt och tog på mig kläder och gjorde en god frukost. Jag kan fortfarande känna samma känsla som jag hade när jag gick till skolan, det kändes som att magen skulle vändas in och ut och jag var tvungen att stanna flera gånger för att det kändes som att jag skulle spy. När jag såg skolans entré och alla ungdomar som gick runt på gräsmattan framför huvudentrén, alla verkade gå själva. Det gjorde mig lite lugnare men pulsen låg fortfarande 120. Halvt andfådd gick jag med så självsäkra steg som möjligt mot den stora dörren, jag passerade många människor på vägen och det verkade som att alla stirrade på mig. Redan då trodde jag att min dom var satt, jag skulle bli mobbad här också, det spelade ingen roll om vart i hela världen jag åkte, jag skulle aldrig passa in. Jag svalde en stor klump och kände hur min självsäkra gång förvandlades till att jag gjorde mitt bästa för att gömma mig. Jag letade upp klassrummet som skulle bli mitt hemklassrum, när jag kom fram satt redan ca 10 stycken i rummet vid bänkarna med blickarna fästa vid tavlan, men så fort jag tog första steget innanför dörren var det som att jag hade skrikit: LOOK AT ME! Jag stannade upp och drog fram mitt hår och gömde mig bakom det. Jag slog mig ner i hörnet och packade upp en penna och anteckningsblock ur från min väska, sedan satt jag där. Som en i mängden, jag kände mig inte särskilt annorlunda och uppenbarligen var det inte någon som kände någon annan i klassen. Inte än i alla fall. Det trillade in fler och fler personer, jag tog upp mobilen för att undvika direkt ögonkontakt med någon. Det hade inte hänt något som vanligt, inte ens min egna mamma och pappa hade hört av sig på en vecka. Jag väcktes ur mina tankar då jag hörde någon harkla sig, jag kollade snabbt upp och möttes av en kille. Han hade stort lockigt hår, bruna ögon som man kunde drunkna i och de där läpparna som såg ytterst kyssvänliga ut. Ett leende formades på hans läppar och jag slet besviket blicken ifrån dom, han inspekterade mig och jag inspekterade honom.

-          Hi I’m Harry, you’re not from here right?

-          Hej.. Oh sorry, hi I’m Julia and no I’m from Sweden, how about you?

-          Born and raised here, so do you know anyone who lives here or did you just decide to move out to London for fun?

Jag visste att det han sa om att flytta hit själv bara för skojs skull var ironiskt men det var ju sant.

-          The second alternative actually.

-          Oh, well now you can’t say that you’re all alone, you know me now.

-          Well I wouldn’t call this knowing you but I look forward getting to know you.

-          Haha, I like you. So is it your first year in a English school?

-          Yes, I’m not very good with the language though..

-          You got that cute Swedish accent, never lose it.

Precis när han hade sagt det kom läraren in, han slog sig ner brevid mig och jag kände hur hans blickar brände mot mig. Hade jag precis skaffat mig en vän? Jag hade kämpat för att få en ända under 9 år i skolan men här får jag en efter mindre än en timme, varför flyttade jag inte hit innan? Läraren började gå igenom massa information om skolan och hur de skulle betygsätta alla och sedan var det dags för de hemska namnlekarna. Jag visste ju inte en ända engelsk.. Vi fick alla sätta oss i en ring och läraren började med att presentera sig och sedan pekade på en person som sedan skulle presentera sig och sen peka osv, när läraren hade presenserat sig så pekade han på Harry och han ställde sig upp utan några som helst bekymmer och pratade om sig själv.

-          Well I’m Harry, Harry Styles. I don’t know if anyone of you recognize me from the X-factor, but I will be here as much as I can to finish school and get a good education. That’s the most important of me.

Han log och man såg hans smilgropar, jag log mot honom och han log tillbaka. När han hade talat kvar fäste jag blicken i knät och bad en tyst bön om att jag inte skulle behöva presentera mig. En tystnad la sig och jag sneglade upp och såg Harry stå med världens leende och peka på mig. Okej, jag gillar honom inte. Med darrande knän ställde jag mig upp och försökte komma på vad jag skulle säga, jag kunde ju knappast säga att jag blev så grovt mobbad på min gamla skola att jag var tvungen att flytta över 100 mil därifrån.

-          Hi, I’m Julia and I am from Sweden if you couldn’t tell with the accent. I thought it was time for a change so I decided to move to London and continue school here instead, so here I am.

Så manga blickar på lilla mig samtidigt, det hettade upp på kinderna och jag försökte hitta en punkt att fokusera blicken på. När jag var klar så kollade jag ner och såg en tjej som satt och log stort mot mig, jag pekade på henne och hon studsade glatt upp. Jag kunde inte fokusera på vad de andra sa utan satt mest och försökte få ner pulsen och rodnaden, Harry satt och småflinade åt mig hela tiden. Jag hörde hur läraren sa att vi skulle ta lunch och man skulle hålla ihop i klassen, Harry kom fram till mig och tog fram handen och drog upp mig. Alla pratade lite smått och det kändes som att alla viskade om mig. Vi kom fram till matsalen och möttes av en restaurang liknande sal, man beställde mat som man ville ha och fick sedan hämta den. Hela klassen satt samlade runt ett långbord, lite små konversationer fördes och Harry pratade hela tiden i telefon och det lät seriöst så jag ville inte avbryta. Tjejen jag hade pekat på lutade sig fram och sa mitt namn, alla blickar var riktade mot mig.

-          Julia, you said you were from Sweden.

-          Yes?

-          What’s like there? Hot boys?

-          Haha, its pretty much like this. Not as much people though, and well the boys are pretty hot.

När jag sa det gav Harry mig en blick och jag små fnittrade lite, inte för att tjuvlyssna eller så men jag blev helt stel när jag hörde han säga: Seriously do you want me to ditch my first day of school? Well I won’t do it. You can practice without me. 

Han ledde in mig i ett litet kök med alla dem senaste prylarna. Dock såg allting ut som att vara sprillans nytt och aldrig använt. Han lutade sig lätt mot bänken med armarna i kors och granskade mig, uppifrån och ner. Jag skruvade på mig besvärat och bet mig i läppen. Man kan inte undangå det faktum att han är snygg som en jävel och egentligen är ganska charmig. Hans blick hade fastnat och vad jag kunde läsa av så var det på mina bröst, hade jag en fläck på tröjan? Jag sneglade ner åt men ingenting var där jag kollade upp på Harry igen och han var betydligt mycket närmre än han hade varit innan. Han tog ännu ett steg fram och hans kropp krockade med min. Hjärtat slog snabbare och jag började flåsa. Lugna ner dig nu Ali. Han förde ansiktet mot mig och jag ryckte motvilligt bakåt lite. Han log ett snett leende och fortsatte. Hans mun nådde mitt öra och när han pratade kittlade det sådär jobbigt. 

 

Han backade undan fortfarande det där lilla leendet på läpparna. Lekte han med mig? Ville han att jag skulle bli sexuellt  frustrerad? Han började rota i skåpen efter te och till slut gav han ifrån sig ett litet glädjeskrik och hopp när han hittade teet. Vattnet var skållhett och jag vågade inte ens smutta på det, risken att bränna upp hela munnen var för stor. Jag spanade in Harry medan han gick runt i köket i jakt på något redskap. Då och då kollade han upp och åt mitt håll, varje gång det hände kollade jag bort och låtsades som ingenting.

 

Han såg ut som en liten hjälplös valp och vem kan säga emot dem? Nej precis ingen. Jag hoppade av stolen och gick mot köket. När jag rundade köksön så såg jag lite mer än vad jag ville se. Där stod Harry i endast kalsonger. Han reagerade inte ens, han var fortfarande på jakt efter smörkniven. Jag harklade mig lätt och Harry kollade på mig på en gång. Han höjde ena ögonbrynet och kollade på mig frågandes. Jag pekade lite diskret på hans kalsonger och han log på en gång. Han hade allt uträknat. 

 

Han återgick till att leta efter smörkniven och jag tog en sista glansning innan jag gick fram till en låda och hittade på en gång 5 olika smörknivar. Jag la en av dem på bänken och Harry tittade på mig och gick långsamt mot mig och jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.

 

Slam dunk krasch, där stod jag och rodnade som ett fån. Jag vände på klacken och tog mitt te i farten och gick i rask takt mot vardagsrummet. Shit pommes, han var en jävel på att flörta!

Motvilligt drog han med mig mot resten av killarna. Jag ville inte träffa någon just nu och speciellt inte dem. Jag vet ju trots allt inte om jag kunde hålla allt inom mig. Helst skulle jag vilja gå ut i en skog och skrika, skrika tills rösten inte bärde. Men istället skulle jag låtsas som ingenting. Han tog tag i min hand och drog mig fram. När vi kom nämre så märkte jag att killarna kollade åt vårat håll. Det var för mörkt för att se deras ansikten men jag kunde på en gång skilja på vem som var vem ändå. 

 

Dem skrattade. Niall hade lämnat min sida och jag kände mig så otroligt liten och försvarslös. Harry dök upp vid min sida och pillade lite på min hand. Åh nej, inte detta igen. Jag flyttade till London för att få en ny start. Jag rykte ifrån mig handen och han kollade på mig med sorgsna ögon. Skulle jag få dåligtsamvete för det? Nja knappast. 

 

Niall såg full i fan ut och Harry blängde på honom. Resten av oss skrattade. Det var uppenbart att Harry gjorde sitt bästa för att få honom att se ut som den oskyldige och blyga killen men vi visste alla att det inte var sant. 

 

Harry såg nöjd ut och dem andra var nog mest nöjda över att komma bort från kylan. Vi travade upp från trapporna och gick som på ett led, alla lite halvt flåsandes. Vi alla skulle behöva ett riktigt fyspass. Vi passerade Nialls dörr och jag bara följde efter, det spelade liksom ingen roll vart vi var bara jag fick mitt förbaskade te. Louis drog fram en nyckel och öppnade dörren som var framför oss. Vi stamplade alla in en efter en och jag lydde deras exempel med att slänga av sig skorna och bildade ett liknande mount everest av ytterkläderna. 

 

Harry reste sig upp från soffan och gick mot mig med ett stort leende på läpparna. Han passerade mig och jag började följa efter honom. Jag skulle alltså vara ensam i ett rum med Harry. Killen som kan få vem som helst på fall. Detta kan ju bli... Intressant. 

Jag slängde återigen boken på bordet och kravlade upp från soffan. Jag gick raka vägen till speglen i hallen. Ärren var synliga men kunde lätt täckas med smink. Jag studerade mig själv och tog på såren. Det sved till lite men de flesta var sårskorpor. Jag gick med bestämda steg mot badrummet och tog tag i sminkväskan. Jag pudrade lätt och led i processen. Tillslut såg man knappt ärren. Jag gick till hallen och drog på mig en mössa och halsduk, sedan begav jag mig ut. Jag hade en tjocktröja och jeans så när jag kom utanför dörren frös jag inte. Jag stannade upp precis framför dörren och kollade ut. Det var ganska mörkt och endast några få människor ute. Alla var upptagna i sitt egna och det var skönt. Jag andades in luften och gick åt vänster. Jag visste inte vart jag var på väg eller vad jag skulle göra, jag kunde bara inte stå ut med att sitta och få flashbacks. Utan att jag själv var medveten om det hade mina fötter styrt mig ända  till Nialls lägenhet. Jag kollade upp och blev chockad. Hade jag verkligen gått så långt? En bil kom körande mot mig och jag stod kvar stilla fortfarande förvånad över min kapacitet till att gå. Bilen stannade precis vid min sida och dörren öppnades och ett alldeles för bekant skratt hördes. Jag vände snabbt på klacken och gick tillbaka samma väg som jag hade kommit ifrån. Jag hörde rösterna prata och jag hörde mitt namn nämnas. Fan, dem kan inte se mig så här.

 

We were in the car on our way home. We were suprisingly not tired and kept on makeing theese horrible and stupid jokes. It had been a good day. We pulled up and opened the door. There was a girl standing there. I didn't see much of her but she looked familiar. Niall laughed and she kind of froze and then walked away fast. 

 

I didn't even have time to react before Niall ran as fast as he could to the girl we tought was Ali. He soon catched up and grabed her. They were out of my sight.

 

Med raska steg gick jag i motsatt riktining mot dem. Jag kunde höra steg bakom mig och jag rös till. När jag kände händer som starkt höll fast mig fick jag lite panik. Jag gjorde någon konstig mannöver och händerna lossnade. Jag kollade in i personens ögon och såg på en gång att ögonen tillhörde Niall. Han såg orolig ut, hade sminket försvunnit? 

 

Jag pustade lite vilket fick honom att bli ännu mer förvirrad. Vad skulle jag säga till honom? Sanningen? Knappast, han skulle klandra sig själv för att jag hade fått så mycket uppmärksamhet i median. Att berätta att det var Jason som hade gjort det fanns inte heller som alternativ, Niall skulle bli galen och leta upp honom. 

 

Han var för söt endå. Så snäll och omtänksam, det är min Niall det.

It wasn't the same to perform anymore. I didn't get that special buzz anymore. I knew that the boys felt the same thing but we didn't want to admit it. We had just ran off stage and we all laid down. I shared the sofa with Harry and the rest laid on the floor. I was worried for Ali. I felt horrible for me not being there. Something was wrong and I don't know if its for the best not knowing. I heard a soft moan from Harry and smiled abit. We all started to make theese different sounds. Wow we were really odd. Paul entered the room and we all got quiet. He smiled at us, Paul was like a father. He was our tour father. 

 

None of us said anything, we just waited for the 'but' to appear. It was allways a but.

 

I loved meeting fans. They are the reason that we are who we are, even if they cross the line I still love them. But the interwievs was just a pain. It was allways the same questions. Sometimes it was fun but not often. We pulled it together and were lead into a room and got some more makeup put on. Gosh I felt like a girl. We sat down on some chairs and were told that the interwievers would come in soon. We all sat and thought, I didn't want to think. I knew that the only thing I would think about was Ali. Suddenly the door opened and this beautiful girl entered the room. I could almost hear Harrys smile and how he suddenly got very intressted. She sat down infront us and pulled the ordinary first question.

 

I didn't react that much but wow, Harry was flirting. I was kind of spaced out and when the all yelled Niall that's when I reacted. 

 

The girl took notes and looed pleased. Something told me that she would change the story and make it sound like me and Ali are together. To be honest I didn't really care. The interwiev was over and I saw Harry asking the girl for her number. She simply showed her hand infront his face and on the left hand there was a ring. I got shocked and well I can only imagine how shocked Harry must have gotten. Harry took the place next to me and I had to teas him abit.

 

I couldn't help it, I laughed and he punched me softly on my arm. The door entered and two girls walked in. They looked really nervous and look really contenrated. I huged them and then we took our places and the camera went of. First picture of many.

 

Jag soppade bort det värsta och slängde det trasiga. Lägenheten såg inte lika mysig och hemtrevlig ut längre. Jag dubbelkollade att jag hade låst ordentligt och gick sedan o la mig i soffan. Jag kollade på den stora bokhögen framför mig. Det var lika bra att börja plugga. Så att jag skulle ligga någorlunda på samma nivå som mina blivande klasskompisar. Om endast några dagar skulle jag börja en helt ny skola och träffa helt nya människor. Spännande men samtidigt otroligt läskigt. Jag började med matten, efter endast en sida med lite genomgång gav jag upp. Pluggandet kunde vänta.

Vi gick tillsammans mot kafeterian och sa inte ett ord. Adam studerade mig konstant och man kunde se hur hela hans hjärna jobbade i hög varv för att komma på vad det var som hänt. Jag gjorde mitt bästa för att komma på en lögn men det var helt tomt. Vi kom fram till kafeterian och det var stort. större än jag hade förväntat mig. Adam tog täten och gick rakt mot ett bord.

 

Jag nickade och log tacksamt. Han var för rar, han både pratar engelska med mig och köper mat till mig. Jag drog ut stolen och satte mig ner och placerade droppet vid min sida. Jag fick några blickar, det var uppenbarligen inte ofta någon av patienterna kom ner dit. Jag kollade ner i mina händer, det var i stort sätt det ända som inte var täckta med ärr. Jag drog en djup suck och hörde en bricka ställas ner. Min blick fördes upp mot bordet och mittemot mig satt Adam och en bricka låg precis framför mig. På brickan låg en hamburgare och pommes. Jag kunde nästan känna hur det vattnades i munnen och att dreglet var på väg. Jag tog tag i hamburgaren och inspekterade den noga innan jag tog ett stort bett. Adam skrattade lätt åt mig och jag log med munnen full av mat. Jag tuggade och sväljde, jag öppnade munnen. Det var dags, jag skulle berätta vad som hade hänt.

 

Man såg på hela honom att det var svårt att säga. Det vibrerade i min lilla ficka och jag tog upp mobilen. Det var Niall som ringde. Jag tog ett djupt andetag och drog med darrande fingrar på svara.

 

Han hann inte svara innan jag la på. Jag pustade ut och Adam kollade på mig med en nästan besviken blick. Jag pallade verkligen inte detta, att alla ville veta allt om mig. Att jag skulle vara tvungen att berätta precis allt. Jag vet att Adam sagt att jag inte behövde berätta men jag vet även att han suktar efter att få veta. Men vad skulle jag säga liksom? Mitt ex kom till mig och misshandlade mig sedan lämnade han en lapp men jag kan inte berätta vad det står på lappen för då måste jag berätta om min allra mörkaste hemlighet? Nej inte riktigt. 

 

Han var verkligen helt borta. Han kunde inte ens visa lite medkänsla när han sa det utan det var som en robot. Jag ville inte göra honom besviken men jag var tvungen, jag trodde att jag var redo att berätta men jag är helt enkelt inte det. Om jag berättar för någon så kommer den personen tvinga mig att berätta för fler och då kommer allt sabbas. Jason kommer berätta för polisen och jag kommer se ut som den skyldiga. Jag sitter i en återvändsgränd och ingen kan ta mig här ifrån. 

 

Jag reste mig upp och hindrade Adam att hänga med. Tog tag i mitt dropp och gick sakta där ifrån. Jag anlände till min säng och skulle precis blunda då jag hörde steg kommandes mot mitt rum. Jag öppnade ögonen igen och såg samma sköterska som innan, hon såg bekymrad ut.

 

Hon nickade långsamt och gick med osäkra steg ut ur rummet. Jag låg kvar och strax efter kom flera sköteskor och doktorer in och förklarade för mig vad jag inte fick göra och hur mycket sömn jag behövde. Det var liksom ett stort ända surr. Jag hade på mig mina mjukisbyxor och fick en tröja från sjukhuset, tydligen var min pyjamaströja helt söndrig och blodig. Kort där efter åkte jag återigen i en ambulans och stod utanför min lägenhet. Jag kollade upp mot den, rädd att möta det jag lämnade och rädd för att få flashbacks. Folk som gick förbi mig gav mig medlidande blickar. Men det var inte en ända som visade intresse av att ens fråga hur det var med mig. Jag gick upp mot min lägenhet och öppnade dörren, det var inte låst. Det var precis som jag hade lämnat det. Fullständig kaos. Jag orkade inte städa utan la mig mitt i allt kaos och bara tänkte. Tänkte på allt och ingenting, vad skulle jag göra nu?

Mobilen var fylld med sms från killarna, dom flesta var från Niall. Jag orkade inte läsa igenom alla utan skickade ett sms till Niall: Hi, sorry I've been unable to contact. I don't want to tell you why but I can't see you for a while. Hope you understand..  Jag kollade upp från mobilen och drog en lättad suck. Jag ville verkligen inte berätta för någon av killarna, dom skulle bara göra det till en större grej än det var. Dessutom behöver dom koncentrera sig på sin musik och att utvecklas inom den och även hålla kontakten med fans. Sjuksköterskan kom återigen in i rummet och denna gången med en bricka. Det var först då jag insåg hur hungrig jag var.

 

Hon nickade och log mot mig sedan gick hon ut igen. Jag tog bort det lilla locket som täckte brickan. Där låg det någon sortspasta och någon gegga med kyckling. Jag förde skeptiskt en bit mot munnen och tuggade långsamt, det var faktiskt helt okej. Jag slängde i mig resten och tallriken var tillslut helt tömd. Jag var fortfarande hungrig. Jag skådade den lilla burken med jello. Den hoppade jag nog över. Jag förde benen över kanten och tog tag i min ställning där droppet hängde. Utan skor eller strumpor trevade jag runt i sjukhuset på jakt efter en kafeteria. Jag stötte på lite doktorer som kollade på mig snett. Hade jag något i ansiktet eller vad var det som hände? Jag passerade en spegel och insåg då först hur mycket märken jag hade i ansiktet. Jag vågde knappt gissa på hur det skulle vara på resten av kroppen. Jag snubblade till och landade i ett knä. Som tur var nuddade inte huvudet något så jag mådde relativt bra. Jag kollade upp och stötte på det bekanta ansiktet. Där satt Adam och kollade på mig med stora ögon.

 

Jag ställde mig hastigt upp och alldeles för hastigt. Det blev helt svart framför ögonen och det försvann aldrig. Jag kände själv hur jag gunggade fram och  tillbaka. Efter ett tag kände jag ett par händer som hade ett fast grepp kring mina axlar. Jag fick hemska flashbacks från den kvällen allt hände och försökte slita mig loss. Han höll mig för hårt och jag hörde hur folk började viska. Det klarnade upp framför ögonen och jag slutade gungga. Jag vände mig om och såg Adam stå där med en förvirrad blick.

 

Jag öppnade ögonen och blicken var helt suddig, det gjorde ont i hela kroppen. Jag kämpade för att lyfta handen mot ansiktet och tog försiktigt mig för kinden. Det sved och gjorde riktigt ont. Jag hörde mummel långt långt borta och jag blundade ännu en gång. Personen som hade gjort detta mot mig var uppenbarligen kvar. Jag hörde steg komma mot mig och stannade brevid mig. Han skrattade. Fattar ni det? Han skrattade, han var nöjd över det han hade gjort och om jag inte hade haft så pass ont hade jag slått till honom. Jag kände någon vätska på min kind och tog förgivet att det var spott. Vem var denna sjuka människa? Han gick ifrån mig och slängde igen dörren, hårt och fyllt med ilska. Jag öppnade ännu en gång ögonen och denna gången var det klarare. Jag låg i mitt vardagsrum, jag kollade runt lite och hela stället var kaos. Prylar som en gång legat fint på bord och bänkar låg på golvet. Soffkuddar var sönder och det låg fjädrar överallt. Jag stönade och kravlade mig upp så att jag satt på rumpan. Huvudet bankade och det pulserade i hela min kropp. Jag samlade kraft och gick mot köket. En steg i taget samtidigt som jag höll mig i föremål för att inte tappa balansen. Köket var en röra med blod på golvet och brevid blodet låg en lapp. Jag lutade mig försiktigt ner och tog upp lappen det högg till lite överallt när jag gjorde en hastig rörelse. Jag vek upp lappen och började läsa: Well well, everything goes around. Its called carma if you did knew. You diserve this and if you tell anyone I'll come back and I'll tell everything to everybody. With love, Jason.  Jag mådde dåligt över det han skrev, jag slängde iväg lappen och kämpade mig mot mitt sovrum där jag visste att min mobil låg. Jag knapprade in nummret till närmsta sjukhus.

 

Jag lämnade ut min adress och la sedan på. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och behöll pyjamaströjan på mig. Jag satte mig ner i soffan och glodde rakt fram. Han var en sjuk människa. Det tog ett tag men sedan knackade det på dörren och jag gjorde mitt bästa för att hålla balansen på väg mot dörren. När jag öppnade stod det två frånvarande ambulansmän och när dom såg mig spärrade dom upp ögonen. Ögonen åkte åt olika håll och kroppen vek sig. Jag föll bakåt. 

 

Jag hörde den lugna och säkra rösten. Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen helt. Framför mig stod en tjej var så där över söt. Hon log mot mig och höll i en klippboard. Jag kikade runt och det mesta var vitt. Jag förstod att jag var på ett sjukhus, men hur jag hade kommit dit var en annan femma. Tjejen började förklara läget för mig och jag nickade trots smärtan. Hon berättade att jag hade svimmat precis när männen hade kommit och som tur var hade dom hunnit fånga mig innan jag nuddat marken. Jag hade tydligen kraftig hjärnskakning och hade sovit i två hela dagar. Jag kände på mig hur mycket panik mamma förmodligen hade och frågade efter min mobil. Tydligen hade jag haft den i fickan så den var med men det var inte säkert att jag skulle få den. Tjejen lämnade rummet och jag stirrade rakt in i den vita väggen. Var det så här jag skulle tillbringa mina dagar? Ligga som en fånge utan någon kontakt med omvärlden? Strax där efter kom tjejen in i rummet igen och denna gången med min telefon. Jag tackade om och om igen, det skulle bli min räddare. Jag kollade på den och upptäckte oändligt många missade samtal och sms men bara ett från mamma.

Han skämdes nästan och stod och kollade ner på fötterna. Det var jag som skulle skämmas och inte han. Försiktigt lyfte han på blicken och jag mötte dom fina ögonen som var glansiga. Han kunde verkligen inte vara arg på någon. Jag log smått och kramade om honom. Jag hörde steg bakom mig och Liam släppte taget, jag vände mig om och där stod Louis. Han log fånigt och jag slängde mig på honom. Han var en av få som jämt fick mig att skratta. Jag ruffsade till honom i håret och han gjorde sitt bästa för att få bort mig. Jag kunde höra Liam skratta och blev lättad, han kunde inte vara arg och glömde bort det väldigt lätt. Han var den av killarna som hade fått se mina dåliga sidor, som när jag var arg på Jason och nu när jag hade ignorerat honom. Han förtjänade det verkligen inte och han hade verkligen inte gjort något mot mig. Lite halvt frånvarande i mina tankar så hade Louis lyckats brotta ner mig och tog värsta greppet om min mage och började nypa/kittla mig. I vanliga fall var jag inte kittlig på magen alls men nu bubblade skrattet upp och gick inte att stoppa. Han fortsatte och jag kunde redan nu känna träningsverken som skulle uppkomma. Jag hörde fler steg mot oss och sedan hördes skratt och kommentarer.

 

Han kittlade mig ännu kraftigare och jag kunde inte andas. Till slut slutade han och jag rullade runt så att jag nu låg på rygg, jag tog några djupa andetag och reste mig sedan upp. Jag hann knappt upp på benen innan någon hängde på mig. Jag kollade åt höger och upptäckte Harry vid min axel, hängandes. Vad var det för fel på dessa killar egentligen? Jag släpade med honom till soffan där jag dumpade honom i soffan medan jag satte mig i en fotölj vid sidan av soffan. Han gick från att ligga som en mask till att bli normal. Jag skrattade lätt åt honom sedan återgick jag till att inte göra någonting. Lika så gjorde alla andra, vi satt och kikade lite på varandra och bara va liksom. Till slut blev Niall rastlös och ställde sig upp, vi andra följde hans exempel och det blev liksom följa john. Det Niall gjorde gjorde vi också. Han tog på sig ytterkläder och lika så gjorde vi. Vi gick ut på gatan i en linje och följde Nialls rörelser vaksamt. 

 

Vi bröt ihop och gick som normala människor. Det var lugnt och tyst ute och mörkret hade lagt sig. Vi hoppade på en tunnelbana som tog oss in till Londons hjärta. Där satte vi oss och kollade på förbipasserade. Det var något jag tyckte var ytterst underhållande, att bara sitta och kolla på andra. Man fick sig ett skratt och ibland ville man bara dregla. Killarna började prata om något som hette Milkshake city och försökte övertala mig om att hänga med dit.

 

Dom suckade och gav upp. Jag tog farväl och började gå mot min lilla lägenhet. Jag slängde nycklen på hyllan i hallen och slängde av mig jackan och skorna på samma ställe. Kläderna slängde jag in lätt i garderoben och slank under täcket. Där var det varmt och gossigt. Jag skulle precis sluta ögonen då jag märkte att lampan i köket var tänd. Jag gick motvilligt upp och gåshud uppkom på hela kroppen. Jag tassade mot köket och märkte att en stekpanna låg på golvet. Jag tog upp den och ställde den på bänken, jag kikade runt lite och la handen på lysknappen. Precis när jag skulle släcka kände jag ett kraftigt slag i bakhuvudet. Jag föll framåt och kipade efter luft. Allt snurrade runt och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände att någon tog tag i mig och vände på mig så att jag låg på rygg. Mina ögon gick i kors och hela min kropp kändes flummig. Jag kände igen ansiktet men kunde inte sätta ett namn på personen. Jag såg hur hela hans ansikte fylldes med avsky och han spottade mig rakt i ansiktet. Jag rynkade lätt på näsan och kunde fortfarande inte fokusera blicken på ett stället, huvudet dunkade för fullt och jag försökte resa mig. Jag hann inte långt innan personen puttade ner mig igen och jag slog ännu en gång i huvudet. Jag kved lite och en tår lämnade mitt öga. Fan, jag ville inte visa mig svag. Han satte sig i gränsle över mig och fnös till samtidigt som han knöt sin näve och förde den i en väldans fart mot mig kind. Om och om igen, jag kunde inte röra mig och ville knappt tänka. Vad hade jag gjort för fel?

Jag kramade tillbaka och nu hade alla märkt mig och alla hade samma förvånadeblick förutom Harry och Liam. Liam såg faktiskt sårad ut. Niall sprang fram till mig och hoppade upp så att jag var tvungen att bära honom. Jag började genast skratta och orkade inte bära honom längre. Han kollade in i mina ögon, som att han letade efter bevis att jag faktiskt var där.

Dom var så söta och gulliga, jag förtjänade det verkligen inte. Jag skickade några menade blickar åt Liam men så fort vi fick ögonkontakt kollade han bort och ignorerade mig totalt. Vi satt ner och pratade om den sista dagen, alla hade olika delar att tillägga. En del saker som jag inte hade en aning om kom fram och det bjöd på mycket glädje och nostalgi. Visst det var bara ett halvår sen, men något så roligt går inte att glömma bort och måste upprepas flera gånger. Liam satt tyst under hela samtalet, till slut kunde jag inte ta det längre utan tog tag i honom och drog iväg honom.

Han stod där och kollade på alla föremål i hela rummet förutom på mig. Jag blev helt ärligt frustrerad. Han kunde ju i alla fall säga vad det var när jag försökte ställa saker till rätta. Något tändte till i honom när jag småskrek och man såg hur hela han bubblade upp och var fortfarande lika frustrerad. Nu gällde det att hålla sig lugn och inte flippa ur totalt.

All frustration bara rann av och istället kröp skuldkänslorna fram.. Hur skulle jag ställa detta till rätta?

---

Jag är hemma från lägret och är grymt trött, det känns verkligen som att jag har lärt mig så mycket om mig själv och även växt så mycket på endast 2 dagar! Helt otroligt faktiskt. I morgon blir det tidig uppstigning då jag ska döma.. Kommentera och gör min dag bättre?

I was out walking thorwards my favorite cooffe house, this must be the best part of the day. When I am alone and can think about things that are bothering me. Its not that I don't like to hang out with the guys, its just that it gets a little to much sometimes. I entered the cooffe shop and went straight to the chasier, she recongnized me since earlier visits and I am pretty sure she knows that I'm one of the members in One Direction. But she is kind enough to not tell anyone I come here.

She smiled and started to make an cooffe and laid a cupcake on a plate. She gave me the cupcake and said that she would bring the cooffe when it was done. I paid and went in to a coner of the café. I immidiatly started to think about Beverly, I couldn't take any of here bullshit anymore. The manegement kept on forceing me to see here, the thing is that I actually think that she is intressted in a real relationship. I put up a act infront of the cameras but when we are alone I just sit and look down at my phone. The chasier came with my cooffe and pulled that ridicioulus big smile, I gave her a crocked smile and she went away. I was angry, I never get angry otherwise but now I was. Reasantly it had been so much going on, I almost never have time to see my own family. I heard a familiar laugh but didn't think about it that much. Nothing could make me smile right now. And what was wrong with Liam? He has been really weird since yesterday. Its like he's hiding something. I raised my head and looked threw the café. It was almost empty then I heard the laugh again. Seriously, why do I remember that laugh? I scanned and did see anyone i recongnized. The only people here was a oldman that was reading the papers and a couple being on a date. They looked really happy, laughing all the time. I wanted that, I wanted someone I could trusth and someone that can keep me down to earth. I was sitting there staring at them and I truely mean stare. The guy must have noticed it and said something to the girl. She turned around and I was in shock. I could feel my whole face turning from anger to happiness. Unfortunaly I couldn't say the same about Ali..

Det var inte lika obekvämt som i början utan samtalen flöt på bra. Det bästa var nog ändå att vi hade exakt samma torra humor. Vi skrattade åt allt och måste framståt som två mongon. Jag märkte hur Adam började skicka blickar åt något bakom mig. Plötsligt lutade han sig framåt, varför liksom? Det är knappast någon annan som snackar svenska här?

Jag skrattade till, jag kände la fan ingen som bor i London. Jag vände mig sakta om med ett leende på läpparna. Leendet försvann sakta men säkert ju mer jag hann smälta det som precis hade hänt. Där satt Harry med ett stort leende på läpparna och här satt jag med en nästan surblick. Han reste på sig och gick mot oss, jag fick lite smått panik. Jag hade verkligen inte lyckats undangå dom och det störde mig. Han kom fram till vårt bord och stod vid änden och kollade på oss. Till slut flyttade Adam in ett steg och jag kollade mest ner i bordet.

På ett sätt var det skönt. Att få träffa Harry igen, jag hade inte velat erkänna det förut men jag hade nog saknat dom lite. Vi satt och pratade om minnen från i somras och Adam satt väl mest där och kikade ut genom fönstret. Jag tyckte synd om honom men var inte beredd att be Harry att gå.

Harry kollade med en förvånad blick och Adam log och berättade att han var svensk. Man såg på hela Harry att hans leende mot Adam var total fake. Adam nästan sprang ut från cafet kvar var jag och Harry. Vi samlade ihop våra grejer och började promenera mot närmsta tunnelbana station. Harry drog på sig luvan och försökte dölja sina lockar. Han fick några blickar men så fort han märkte dom kollade han bort. Jag förstod varför, man vill ju liksom inte bli ner manglad av fans. Vi klev på tunnelbanan och det var så in i bombens varmt. Jag är van vid att den är varm men det var sån temperatur skilldnad nu när det var vinter. Vi hoppade av och några kvater senare vågade Harry ta av sig luvan och faktiskt pratade med mig.

Jag nickade förstående och vi fortsatte att traska. Vi gick sedan in på lite finare kvarter och Harry styrde oss upp för en trappa sedan slog han in portkoden och vi travade upp för ett antal trappor sedan nådde vi våran destination. Vi pustade ut och Harry slängde upp dörren, jag smög så försiktigt jag kunde.

---

Litet hastigt och lustigt avslut men det gör det hela lite mer intressant. Ni har förövrigt blivit kassa på att kommentera.. Nu när ni ändå tar er tiden att läsa detta så kan ni göra en vänlig själ vid namn Li som är med och tävlar i en tävling om något, fattade aldrig riktigt men jag är ju lite små blond.. I alla fall det ända ni behöver göra är att klicka på den HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR länken och det är ju inte så svårt! Skit gulligt om ni skulle göra det! Kommentera?

Men raska steg gick jag ända tills jag nådde en liten gata. Jag kollade upp och kände verkligen inte igen mig. Jag skådade några uteliggare som kollade på mig med vilsna blickar. Det var hemskt att vissa människor måste leva så. Jag gick fram till en av dom och sträckte fram min påse med pommes. Han kollade upp på mig med stora ögon och jag log varmt mot honom. Försiktigt tog han ner handen i påsen och tog upp två pommes som han omedelbart stoppade i munnen.

Jag tog farväl och gick i den riktningen han hade pekat åt. Det kändes bra, även om det bara var så lite som lite pommes så kändes det som att jag hade hjäpt honom. Det var ju trots allt det minsta jag kunde göra. Mycket riktigt så kom jag ut på oxford street och gick in i några affärer sedan gick jag hemåt. Väl hemma så satte jag mig i min lilla soffa och tog upp en påse med skittles, favorit godiset i alla lägen. Jag tryckte i mig samtidigt som jag var som fast framför Alan Chatty man. Jag fick pausa mitt godis ätande för att skratta då och då. Jag virade in mig i en filt och satte på dear john. Mobilen plingade till och lös upp rummet, jag lutade mig framåt och såg Liams namn. Fuck. Jag drog snabbt åt mig mobilen och läste: Hi Ali, I might be wrong but are you in London? And if so, why did you walk away?  Det var alltså han jag hade sett på stan. Jag la ifrån mig mobilen och bestämde mig för att låtsas som att jag aldrig hade sett smset. Det kanske var omoget och mesigt men jag ville vara självständig när jag var här. Jag ville finna nya vänner och av den äkta sorten. Om jag skulle träffa killarna skulle alla bara vilja vara vän med mig för att komma närmre dom. Jag återgick till filmen och kollade extra mycket på den extremt snygga: Channing Tatum. Filmen tog slut och jag var slut körd. En snabb borstning av tänderna sedan låg jag i sängen. Mobilen plingade till ännu en gång och denna gången var det ett okänt nummer. Jag öppnade smset och läste: Hi its me, Adam from the fish n' chips place. The one on oxford street if you usually go around to fish n' chips shops and meet guys that's named Adam. Okay I'm just writing shit, wanna hang out?  Jag skrattade lite åt hans sms, han hade verkligen svårt att få fram dom rätta orden. Lätt gled fingrarna över mobilen och jag klickade på send: Haha you're weird. Yes I'd love to, tomorrow maybe?  Jag la ifrån mig mobilen och släckte lampan, en god natts sömn stod på schemat.

Jag vet inte riktigt varför jag hade sagt till henne att jag kom från Bradford. Jag var ju trots allt svensk. Jag måste berätta för henne att jag kommer från Sverige idag tänkte jag samtidigt som jag tog på mig kläderna. Jag såg trött ut och skenet bedrog inte. När jag hade klätt på mig så drog jag mig ut till köket och kikade in i mitt tomma kylskåp. Konstigt, det hade inte kommit någon nya mat idag heller. Dom borde göra kylskåp som automatisikt fyller på sig själva. Jag drog på mig vinterkängor och gick mot starbucks, det var kallare idag än va det var igår men inte så kallt som det brukar vara i Sverige. Jag gick in och det var lika fullt som vanligt, efter lite köande så kom jag äntligen fram och beställde två stora kaffe och en bagel. Jag satt och åt upp min macka samtidigt som jag smuttade lite på kaffet sedan begav jag mig mot Ali. Hon hade smsat adressen och jag gjorde mitt bästa för att hitta. Jag hade bott här i snart ett år men var fortfarande lika lost som en yr höna på mars. Jag fann gatan och började räkna lägenheterna, jag gick tveksamt upp för en liten trappa och kollade på tavlan där det står vilka som bor där. Men ingen Ali, jag gick vidare till nästa hus och gjorde samma sak och där fann jag namnet Alice. Jag smsade henne och frågade om hon egentligen hette Alice och det gjorde hon. Jag var smart även om det var morgon. Jag gick upp för två trappor tills jag såg henne stå i dörröppningen. Hon sken upp i ett leende när hon såg mig och jag kunde inte låta bli utan log glatt tillbaka. Hon släppte in mig och visade mig runt. Det var en mycket mysigare lägenhet än min men lite mindre. Vi satte oss i soffan och jag sträckte över den andra koppen med kaffe som hade blivit ljummen på vägen hit.

Hon ställde ifrån sig kaffet efter en smutt och grinade lite illa, jag antar att hon inte gillar kaffe. Hon kollade på mig med allvarliga ögon och jag blev lite nervös.

Svenska för henne var som engelska för mig, med lite betänke tid så gick det bra. Vi pratade om allt möjligt och det kändes bra att känna någon som kunde svenska. Jag fick förklara lite för henne om Sverige och hon lyssnade med idel öra. Det verkade som hon verkligen var intresserad av Sverige och högtider och sånt. Den ända högtiden hon inte fattade var midsommar, jag hade ju inte heller förståt. Vi dansar liksom runt en penis formad stång och sjunger visor och tjejerna har blommor i håret. Det låter ju till och med helt fucked up. Efter en hel del skratt så kurrade magen på mig.

Vi tog på oss skor och jacka sedan promenerade vi mot soho där vi steg in på ett mysigt café. Vi fick ett fönsterbord och vi satte oss ner, det blev lite dejt känsla över det hela vilket endast kändes konstigt och en aning obekvämt. Jag började babbla om det första som dök upp i min hjärna, stolar.

---

Det är ett kapitel i alla fall... Jaha andra dagen i skolan och har hittat en del snyggingar, big motherfucking like på de! Lite ögongodis liksom. Annars då? Jo i morgon börjar vi med lektioner och det ska bli jäkligt spännande och se hur mycket dummare jag har blivit under sommarlovet. Kommentera?

Hon satte sig på sängkanten och jag räckte över fotot. Hon skrattade lite lätt smatidigt som hon studerade fotot. Ingen av oss hade någon seriös min och vi alla såg ut som mongon. Jag sneglade över till nattduksbordet där cd:n och biljetterna log. Jag tog tag i cd:n och räckte över den till Sofia för att visa den. Hon studerade den och man såg hur avundsjuk hon var. Hennes blick fördes fram och tillbaka till cd:n och fotot. Hon gav tillbaka grejerna och tog ett djupt andetag innan hon reste sig upp och ännu en gång började gå mot dörren. Jag fick lite smått panik, skulle jag berätta för henne om biljetterna eller inte?

Hon sken upp mer och mer för varje ord och till slut kunde hon inte hålla det inom sig. Hon hoppade runt samtidigt som hon skrek och ja, freakade ut helt enkelt. Hon öppnade dörren och sprang ut och fortsatte att skrika, när mamma passerade mitt rum så kollade hon in i mitt rum med ena ögonbrynet några centimeter högre än vanligt och jag rykte på axlarna och små skrattade. Jag tog på mig ett par grå mjukisbyxor och en mega stor hoodie i samma färg. Jag orkade inte ens sätta upp håret i en toffs så jag satte på mig en keps. Jag la ner det sista i väskan och började bära ner allt. Jag hade grymt ont i ryggen efter allt bärande och nu låg alla väskor och flyttkartonger i bilen. Jag skulle åka med mina kusiner till London och sedan skulle dom åka hem direkt efter dom hade släppt av mig. Resan skulle ta cirka 3 och en halv timme och jag hade laddat upp med massa musik till mobilen. Vi stod utanför mitt hus och mamma grät. Jag omfamnade henne och viskade några tröstande ord i hennes öra. Jag släppte henne och gled över till pappa som stod och lekte cool. Men jag såg att han höll inne tårarna och när jag kramade om honom började jag höra snyftningar på en gång. Jag tog ett sista farväl och satte mig i bilen och vi rullade i väg. Jag kollade bakåt och såg mamma och pappa sakta försvinna bort. Det gjorde ont att lämna dom, men det som tröstade mig var att jag skulle träffa dom igen. Det skulle bli en rolig upplevelse att få träffa helt nya människor och få uppleva lite storstadsliv utan några föräldrar. Jag stoppade i hörlurarna och somnade på en kick. När jag vaknade var vi i centrala London och vi stod stillla, tydligen var jag den ända kvar i bilen och dom andra hade börjat bära upp kartonger. Jag hoppade ut och skämdes över mitt klädval när alla andra hade snygga och moderiktiga kläder. Jag kollade in i bagageluckan och den var tom, hade dom redan hunnit bära upp allt? Jag kom på att jag hade nycklen och att dom inte skulle komma in så jag trevade upp för trappuppgången, det var två trappor sedan kom jag fram till min dörr där dom stod med allt.

Jag tog farväl och förde in nycklen i låset och öppnade. Jag kikade in och det såg exakt ut som på bilderna. Jag tog av mig skorna och började sedan med det eviga bärandet. När alla kartonger och var inne i lägenheten öppnade jag en av mina 3 resväskor och fann fotot jag hade fått av killarna. Jag satt i skräddarställning och kollade på den, det gjorde ont att komma på att man hade mist det. Jag förde fotot mot hjärtat och gungade några gånger. Nej nu måste jag skräpa mig! Jag började med att plocka in kläderna i garderoben och byrån sedan plockade jag upp prydnader och annat som band ihop rummen. Ett få tal timmar senare så var jag klar, min mage kurrade ljudligt och jag drog av mig mjukisbyxorna och satte i stället på mig ett par jeans och en tjockare tröja. Det var trots allt inte lika kallt här än i Bradford. Jag tog med mig nycklar och mobilen sedan begav jag mig ut i storstaden på upptäcksfärd. Det fanns så mycket att se och min lägenhet låg endast 3 minuters promenad från oxfordstreet. Jag gick in på ett litet fish n' chips ställe och bemöttes av en riktigt trevlig och stilig ung man.

Det visade sig att killen hade gått på exakt samma skola som mig men var 2 år äldre. Han tog lunchrast och vi gick runt och snackade lite. Han höll på att ta kurser på den skolan jag skulle börja på om några dagar. Vi pratade om allt möjligt och han var verkligen en sån människa man hade förtroende för. Vi blev avbrutna av hans telefon och tydligen var det hans chef som ringde och frågade vart han var. Han skyndade iväg och jag gick runt lite på oxford street och fick syn på någon som var skrämande lik Liam. Han gick och försökte gömma sig lite och när han lyfte blicken åt mitt håll fick jag panik och vände mig om och började gå. Någonstans långt bort tyckte jag att jag hörde mitt namn ropas men jag fortsatte att gå. Inte ens en dag och jag hade redan sett Liam, det börjar ju super..

I was walking from store to store to find a present to Danielle but didn't find a thing. What did girls wish for? I thought I heard someone saying: isn't that Liam? I tried to hide a bit and must have succeded. The talking stoped and I looked up to see where I was. I looked across the street and saw H&M, I lowered my eyes and saw a girl standing with a bag of chips in her hand. She looked familiar and then it clicked. It must be Ali, what was she doing here? She turned around and walked fast.

She didn't answer, why did she ignore me? I didnät have the time to react before people where around me asking for photos and stuff. I smiled and looked carefree but I couldn't stop thinking about why she turned around and walked away.

---

Detta kapitel tog 43320503 år att skriva! Är så otroligt ofokuserad nu när jag börjar ny skola och massa nya namn och ja, jag är en stor fet boll med förvirring just nu. Detta var det bästa jag kunde åstakomma. Kommentera?

Hon var blyg men jag klandrade henne inte, jag träffade ju bara henne en gång om året och hon kände väl knappt igen mig. Alla paket var utdelade och alla slet loss pappret från sina presenter och beundrade det som låg i. Plötsligt skrek min andra äldre kusin rätt ut. Jag kollade nyfiket på henne och hon vände på tröjan hon hade fått och på den stod det One Direction. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, var hon ett fan? Hon skulle bara veta att jag kände dom. Jag valde att inte säga något för så vitt jag visste ville inte killarna träffa mig igen och jag ville inte ge henne för stora förhoppningar. Jag riktade ännu en gång blicken mot mina presenter och drog och slet i dom. Varför hade dom slagit in dom så svårt? Det måste vara en svensk grej, här så la vi i stort sätt allt i en ask som vi slog in. Jag fick mest små grejer och bra o ha grejer. Jag fann två kuvert i min hög, det var det tråkigaste men förmodligen det bästa. Jag öppnade det lite större först och där i låg bilder. Jag kollade på den första och såg ett hus, jag bläddrade vidare och såg en dörr. Nästa bild var i en liten hall, bilden efter det var i ett mysigt vardagsrum. Bilden efter den var ett rustiskt kök, sedan var det en bild på ett mysigt lantigt sovrum och den sista bilden var på en balkong med en underbar utsikt. Mamma och pappa kollade på mig med förväntansfulla ögon och jag var verkligen helt lost.

Jag visste ju att jag skulle få en lägenhet men jag trodde ju knappast att den skulle var färdig inredd och allt. Jag kollade igenom bilderna ännu en gång och chockades över mammas realtivt moderna smak. Alla pengar som jag hade sparat till inredning kunde nu användas till roligare grejer. Jag la i från mig bildern och fortsatte till nästa kuvert, där låg det massor med pengar. Jag skulle bli världens rikaste tonåring som precis flyttat och äger en snygg lägenhet i London, avundsjuk någon? Jag fick lite kläder och några skor av mina föräldrar och jag hade endast ett paket kvar, det var en stor flyttkartong. Jag drog bort pappret och slet upp kartongen. På botten låg ännu ett kuvert. Varför var det massa kuvert hela tiden? Jag öppnade den och där i låg ett papper, jag började läsa: Merry Christmas Ali! We know that you love to travel and starting tomorrow you will live alone. You can count on us being worried but we also want you to have fun and enjoy life. As you know, your dad is a pilot. So when ever you want to go away you can use this. This paper will be worth a trip to where ever you want to go. Sincerly Mum and Dad.  Visst var det jobbigt att ha en pappa som var pilot men det gav oss otroliga möjligheter, vi kunde åka när vi ville. Jag kramade om mina föräldrar och tackade dom båda två. Alla var klara med sina paket och jag samlade ihop mina grejer och gick upp mot rummet med mina kusiner hack i häl. Vi kom in på mitt tomma rum och jag placerade alla mina saker i en öppen resväska. Min äldre kusin, Sofia. Gick fram till kassen som jag hade fått av killarna och kollade ner i den. Jag klandrar inte henne, det var i stort sätt det ända som inte låg i en resväska eller i en flyttkartong.

Jag kunde inte ljuga för henne så jag sa inget och hon började läsa på lappen. Hennes mun öppnades mer och mer och till slut skulle man få plats med en hel näve i den. Hennes blick gled fram och tillbaka mellan mig och kassen. Jag log försiktigt och tog kassen ifrån henne.

Hon satte sig brevid mig i sängen och hon frågade massor om hur killarna var i verkligheten. Hon frågade massa random frågor om Louis och morötter. Ja det var massa sjuka grejer och jag skrattade åt det mesta. Jag fick övertala henne om att vi skulle lämna mitt rum och lämna kassen där inne och inte gå runt och typ lukta och krama den hela tiden. Motvilligt sa hon hejdå till kassen och vi gick ner till resten. Nu var alla utspridda och stod och små åt lite överallt. Jag busade lite med min yngsta kusin och Sofia gick rakt till sin mamma och berättade om mig och one direction. Jag tog med mig den lilla tjejen och gick bort därifrån. Vi körde kurragömma och någon annan lek då jag skulle jaga henne. Hon blev strax efter det trött och jag smög upp på mitt rum och låste efter mig. Jag satte mig i sängen och kollade intensivt på kassen. Jag kunde inte hålla mig utan tog tag i ena snöret och drog den närmre mig. Jag kikade ner och såg 2 små paket och ett kuvert, alla verkade vara beroende om att ge mig kuvert. Jag öppnade det största av paketen och fann en fotoram med en bild på alla oss. Varför höll dom på så här? Jag hade ju lyckas glömma dom och nu drog dom tillbaka mig. Jag inspekterade fotot lite sedan la jag ifrån mig det och fortsatte till nästa paket. Det var en cd, jag vände på den och såg 5 bekanta ansikten. Jag skrattade, hade dom verkligen gett mig en cd av dom själva? Jag fortsatte att skratta och började öppnade kuveret försiktigt och omsorgsfullt. Två biljetter tittade fram och det var biljetter till deras egna konsert. Hade dom gått och blivit självgoda? Jag la ifrån mig biljetterna och cd och kollade djupt in i bilden. Jag såg förjävlig ut men om man kollade bakom det så såg man hur glad jag var. Jag la fotot mot mitt bröst och somnade. I morgon skulle jag flytta till London, skulle jag berätta för killarna eller inte?

---

Skolan börjar i morgon och jag ska redan nu börja med att försöka sova.. Uppdateringen kommer inte vara den samma men jag hoppas att ni stannar med mig ändå. Mycket paket i detta kapitel men det är ju trots allt julafton! Kommentera?

Hon stängde igen dörren och jag ställde mig sakta upp och tog på mig morgonrocken och slank in fötterna i tofflorna. Jag älskade julafton men i min släkt var det jämt så stressigt och den ända stunden på dagen det var lugnt var på morgonen. Det var så avslappnat och alla liksom sparade energi för dagen. Jag lunkade ner för trappan och kom in i vardagsrummet där pappa och mamma satt brevid varandra med varsin kopp tee i näven. Jag log mot dom och gjorde mitt egna tee, sedan slog jag mig ner på andra sidan pappa och han höll om oss båda. Granen var perfekt efter mamma hade stylat om den och några paket låg under den. I och med att jag inte hade köpt en ända present så visste jag att dom flesta var till mig. Mamma reste sig upp och gick mot granen.

Mamma rotade fram en liten ask och räckte över den till mig och log. Jag öppnade försiktigt asken och fann ett guld halsband med ett litet hjärta. Det var jätte fint, ett sånt halsband som inte var för pråligt och kunde användas till allt. Det kändes som att jag hade sett den innan och det var då det slog mig, mamma hade haft på sig exakt detta halsbandet så länge jag kunde minnas.

Vi satt och små åt samtidigt som vi pratade om dagens händelser. Vi skulle om en timme åka till en herrgård och käka med mammas sida av släkten och sedan hade vi någon timme innan mina släktingar på pappas sida kom till oss på kvällen och hade julklappsutdelning. Det skulle bli roligt att träffa alla en sista gång innan jag flyttade. När det endast var 30 minuter kvar tills vi skulle åka sprang vi alla åt olika håll och började göra i ordning oss. Dagens enda lugna stund var nu över och morgonrocken fick ersättas med en enkel och söt klänning och ett par röda klackar. Håret lät jag falla naturligt och jag sket fullständigt i sminket. Jag hörde pappa ropa nerifrån och jag sprang ner sedan började bilresan. Mamma och pappa pratade om något medan jag satt med hörlurar instoppade och var i min egna lilla värld. Vi stannade och började gå mot den stora byggnaden. Så fort man öppnade dörren så hörde man ett ständigt mummel. Vi letade upp mammas släkt och hälsade på alla, jag hade inte en aning om vad hälften av personerna hette men jag spelade med. Vi beställde in våran mat och jag hamnade brevid min mormor och en tant som jag inte har en aning om vad hon heter.

Min mormor tog tag i min mammas arm och på började en diskussion om att jag var för ung och för omedvetande om hur mycket skit det finns ute i världen. Jag suckade konstant och småpratade lite med tanten på min andra sida och till slut fick mamma nog och reste sig från bordet och gick därifrån. Jag och pappa delade en blick, vi ursäktade oss och gick efter henne. Hon stod vid dörren med sin jacka, som att hon väntade på att vi skulle åka. Pappa bad mig stanna lite längre bort samtidigt som han gick fram till henne och pratade. Vilda gester visades och jag suckade och vände mig om och gick tillbaka till bordet. Jag hämtade min och pappas jacka sedan harklade jag mig så att alla blickar landade på mig.

Sedan gick jag därifrån. Samma sak hade hänt 5 gånger i rad nu, mamma hade blivit osams med mormor och stormat i väg. Jag gick fram till pappa och gav honom hans jacka och vi gick tillsammans mot bilen. Pappa var förbannad på mamma för att hon betedde sig omoget och jag bad dom sätta på radion. Någon låt som jag hade hört innan för länge sen spelades men det klickade inte riktigt vart jag hade hört den. Sedan kom jag på det, det var killarnas singel som jag fått höra. En massa minnen flashade förbi och jag gjorde mitt bästa för att hålla dom ute.

Pappa körde in på drive in och beställde. Han visste redan vad vi ville ha utan att fråga. Han tog emot maten och lassade bak den till mig. Sedan körde han hem och vi gick alla åt olika håll med maten. Jag gick till mitt rum och satte på tvn, jag åt sakta medan jag var fullt fokuserad på tvn. Maten var slut och jag lutade mig bakåt. Jag hörde hur mamma dammsög och jag kunde nästan höra pappa knappra på tangentbordet. Jag somnade på ett kick och vaknade av en röst fylld av panik medan någon skakade om mig.

Med en gång satte jag mig upp och gick tillsammans med mamma ner för trappan. Alla satt samlade i vardagsrummet och väntade på oss. När vi slog oss ner så delades paket ut hej villt och alla gjorde sin egna lilla seperata hög. Självklart var min minsta kusins hög störst. Det knackade på dörren och jag reste mig upp och sprang dit, vem skulle vara ute en julafton? Jag öppnade dörren och en man i kostym stod i dörren med en vit fin kasse i handen. Han sträckte över kassen och gick sedan. Lite tafatt tog jag emot den och läste på lappen som satt på ena snöret. 'Merry Christmas Ali, we just wanted to show you that we haven't forgot about you and we still think about you. Love Niall, Zayn, Louis, Liam and Harry :) x'  Fan fan fan, jag passerade vardagsrummet och gick direkt upp till mitt rum. Jag sjönk ner på golvet och placerade kassen brevid mig. Skulle jag öppna den eller låtsas som att den aldrig hade kommit?

---

Fick lite fingerdamp vilket resulterade i detta! Skolan börjar i morgon.... Kommentera?

5 månader hade gått på ett kick, skolan hade gått fin fint och jag var verkligen nöjd med mina betyg. Jag hade sakta men säkert börjat förbereda saker till min flytt till London och jag skulle endast rikta in mig på det under hela jullovet. Från början var planen att jag skulle gå klart skolan här i Bradford men, tro det eller ej, så var det min mamma som kom på förslaget att flytta redan nu under jullovet. Så nu satt jag här, dagen innan jullovet med rummet nästan helt tömt och allt låg i resväskor som var utspridda över hela huset. Mamma hade redan börjat planera på vad dom skulle göra med mitt gamla rum. Hon hade förändrats så mycket och nu kändes det mer som att hon inte ville ha med mig att göra. Annars då? Jo Jason hade jag inte hört så mycket ifrån, visst jag hade sätt honom några gånger men han hade inte vågat prata med mig. Jag vet inte varför men jag kanske skrämde honom för mycket i somras, jag är ju trots allt en badass. Alyssa och jag var fortfarande vänner men vi hade glidit ifrån varandra lite. Jag hade liksom ingen bästis utan jag var vän med alla i stort sätt, det var både positivt och negativt. När jag satt där och tänkte på gamla minnen så dök killarna upp i hjärnan. Jag hade hört lite av dom i början men hade valt att ignorera dom, jag skulle ju aldrig kunna glömma dom annars. Visst dom var jätte goa killar men vi är bara för olika. Sedan hade jag ju även läst i tidnigen att Harry dejtade någon brud så fort dom hade lämnat Bradford. Jag hade inte blivit ledsen utan mer besviken, jag trodde inte det om honom. Mamma ropade på mig och väckte mig ur mina dagdrömmar.

Jag sprang ner och började hänga upp glitter och kulor för fulla muggar. Jag siktade på att trädet till slut inte skulle synas och mamma skulle vara tvungen att ta ner allt och börja om. Då skulle jag låtsas bli jätte ledsen och sårad och på så sätt få fler och bättre julklappar. Jag var ett mastermind utan dess like! Och mycket riktigt så hände exakt detta.

Jag gick iväg och hörde stegen bakom mig, jag gick ut genom dörren och slängde igen den. Snön föll och jag gick mot mitt favorit fik. När jag kom fram skulle dom precis stänga och jag slank in lite snabbt och köpte en varm choklad att ta med. Jag gick sedan vidare mot parken och satte mig på en bänk och kollade när barnen sprang runt och hade snöbollsfight. Utan förvarning fick jag en snöboll rätt i huvudet och jag skrattade busigt och började sedan kasta på dom och på så sätt blev det alla mot mig. Jag ska inte ljuga, jag skulle sakna detta. Men inte så mycket att jag skulle skita i London. Helt täckt i snö gick jag hemåt igen och ignorerade mamma och gick o la mig och värmde mig i sängen. Ögonlocken svek mig och jag var i en djup sömn.

---

Killarna kommer alldeles strax in i berättelsen igen men ni får vänta lite. Jag fick även göra något jag hatar, hoppa fram flera månader. Såg att några fick panik och trodde att jag skulle sluta skriva men inte riktigt än mina vänner! Nu måste jag kila för jag ligger i pyjamas och ska alldeles strax vara i stan.. Kommentera?

I was half awake and did my best to remember things from last night. I didn't remember much, just that I hung out with Ali alot and I think we went home together. I didn't want to open my eyes so I placed my arm to see if there was anyone laying next to me and it was. Fuck, I must have gone home with Ali and you know what would have happend. I mean when I get drunk I'm a real flirtatious boy. Its not like I didn't want to be with Ali it was just that I knew that we were going home today and probably wouldn't be coming back any time soon. I slowly opened my eyes and didn't find Ali next to me, I found Louis. But I was so sure that I had slept with Ali? This was alot to think about meanwhile your head is on the edge to explosion. I started to shake Louis a bit and he woke up almost instantly.

I could tell that he was hiding something but I didn't know what it was. He looked like he was choosing between life and death and gazed over to the door a couple of times.

He turned around and went back to sleep. I took a quick peak at my phone and wrote a text to Ali: I know we did something stupid and I regret it as much as you do but please don't let this ruin our friendship? You're are still saying good bye to us later right?  I checked twitter and wrote a little random tweet about lampshades. Just as I was looking threw my mentions I got a text form Ali: Lets just forget it? Sure, I'll be there at 3pm.  I simply smiled and was happy. Ali had no idea that I was fake dating and she didn't need to know. Just as I was laying my head against the pillow I started to panic. She would be here by 3pm and we were leaving 3,15. What was the time now?

A scream woke me up from my sleep. I felt good, I didn't drink alot and I had a really nice time with Alyssa and Zayn. Suddenly Harry came in to our room and started to scream something that I wasn't able to hear.

I stood up and started to throw stuff thorwards my suitcase. Niall simply buried his head in his own pillow and I had to tear him from bed. He slowly picked up his stuff and threw the in to his suitcase. I was ready when the doorbell rang and I ran downstairs with my suitcase and opened the door. Ali stood there with sweatpants and a hoodie. Her hair was in a pony tail and she looked exhausted but smiled any way. I let her in and excused myself and ran upstairs to get dressed. When I came in to the room I saw Niall laying in the bed once again. I carried him and laid him on the floor in front of his suitcase. I got dressed with the clothes I've left and then helped Niall with his packing. I could here someone curse outside our door but I didn't mind, I just kept on packing.

När Liam öppnade dörren stod han endast i kallsonger och en t-shirt. Jag hade förväntat mig det av Harry men inte av honom. Jag såg på hela honom att han var stressad och med tanke på att det endast stod en väska klar nere vid dörren så antog jag att dom precis hade börjat packa. Han släppte in mig och ursäktade sig sedan sprang han upp för trappan. Jag gick in till köket och kollade i kylskåpet och fann endast ketchup och hamburgerdressing. Jag kollade sedan i frysen och den var nästintill full, jag grävde ut några hamburgare och startade steka. Jag hörde svordommar ovanifrån och skrattade lite försiktigt. Några dunsar i trappan sedan stod Zayn och Louis framför mig. Dom skulle precis börja prata när jag tystnade dom genom att räcka över hamburgare till dom. Dom log tacksamt och började gluffsa i sig. Efter en stund var alla nere och åt på varsin hamburgare, Niall kom ner sist och såg mer död ut än levande. Hans ansiktsuttryck förrändrades dock när han såg hamburgarna.

Vi skrattade och pratade om att vi var tvungna att hålla kontakten, innerst inne visste jag att det inte skulle hålla. Vi var från två helt olika världar och det var knappast så att dom skulle krossas igen. Det tutade utanför och killarna kollade på varandra och suckade. Det var deras skjuts. En och en gick dom fram till mig och sa några väl valda ord, sist var Harry.

Det borde kännts sorgligt men jag kände glädje. Glädje över att få ha träffat dessa underbara människor, glädje över att få umgås med dom, glädje över att dela skratt och glädje över att alltid ha någon där som förstod en. Dom hade utan tvekan gjort min sommar till något extra och det var jag otroligt tacksam över. Vi promenerade gemensamt ut och alla hoppade in i bilen utan Niall. Han ställde sig framför mig och var nära tårar. Åh nej, jag kunde inte hantera när andra grät.

Han kramade om mig och en ensam tår lämnade mitt öga, han torkade bort den och vände sig sedan om. Jag såg bilen köra bort och det var då det slog mig, jag skulle förmodligen aldrig mer träffa dom. Dom blev större för varje dag som gick och jag var fortfarande samma gamla tråkiga Ali.

---

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att skriva när man har en nutellaburk brevid sig som bara väntar på att bli äten. Aja ett kapitel i alla fall, Kommentera?

When I woke up with my back hurting like hell the only thing I could think about was: I am never sharing room with Harry again. I rubbed my eyes and tried to focus the eyes but everything was spinning around. My head pounded and I felt sick. With shaky legs I went in to the kitchen and started to look for a asprin. Every sound made my head even worse and I tried to be as quiet as possible. Just when I found the aspring I heard a noice from the stairway and I went closer to see who it was. It must be Harry's girl for the night, can't miss the walk of shame. I now saw the stairs and recongnized the shoes right away. It was Ali. Why would she sleep with Harry? She wasn't even intressted in him. She must have seen me cause she took a deap breath and continued down the stairs. I wasn't hurt that she slept with Harry, I was hurt because I knew he would feel awfull. She looked like a mess, her makeup was all around her face and her har was a total mess.

I couldn't blame her for trying to do the right thing with Harry but they shouldn't have done it in the first place. I swalloved the asprin and begun my walk up to mine and Harrys room. I did my best to walk quiet but the stupid stair kept sounding and it made my head even worse. Up stairs it was no sign of life at all. I opened the door and lifted the covers and then laid down. This is how a bed should feel! Harry turned around, still sleeping and moaned in my ear.

I guess he remembers alot more from lastnight than Ali would have wanted him to. I didn't answer him and closed my eyes.

Jag vaknade av att det kändes som att hjärnan var på väg ut från mitt huvud. När jag hade eleminerat allt det suddiga från min blick märkte jag att jag inte var hemma i mitt egna rum. Det var dock något bekant med detta men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Jag kollade runt lite och min blick fastnade på människan vid min sida. Jag såg små bruna lockar och då föll allt på plats, jag var i Harrys rum. Som tur var så sov han fortfarande och så tyst som möjligt reste jag mig upp och klädde på mig. Underkläderna som igår kändes som världens bästa idée kändes idag som världens sämsta. Klänningen satt helt fel och jag vågade inte ens kolla mig i speglen. Jag tog på mig klackarna och tog en sista glimt av Harry innan jag gick. Jag gick så tyst jag kunde i trappan ner och möttes av Louis röst. Den verkligen skärde in i huvudet och hjälpte hjärnan att fly.

Jag fortsatte mot dörren och tvekade lite innan jag gick ut. Den friska luften slog mot mig och nästan renade mig lite. Det var fuktigt och jobbigt ute. Det blev fan ingen promenad idag utan en buss tur stod på schemat. Med trötta ben började jag gå mot busshållsplatsen. Jag var ensam och förvånadsvärt lite bilar ute också. Jag plockade upp mobilen och såg att klockan endast var 5 och kom på att bussarna inte gick än. Jag suckade och förde stegen hemmåt. Jag orkade inte ens fundera på mitt och Harrys beslut utan lät det va. Han skulle ändå vakna upp och inte minnas ett skit och Louis skulle backa up mig. När jag öppnade dörren så kom ingen mamma mot mig helt rosenrasande som frågade vad fan jag hade gjort och varför jag hade varit ute hela natten, nej det var helt tyst och fridfullt. Jag slängde av mig skorna och gick upp till min säng. Jag slängde av mig kläderna och tog på mig sköna hipster trosor och en over-size tröja sedan slank jag ner under täcket och inom något minut snarkade jag ljudligt.

---

Har en hel novell att läsa nu, booooyaaaa. Förresten ni måste kolla på batman triologin, det kanske låter som en kill grej men för fan batman är ju dö snygg! Gå och hyr, ladda ner, låna eller vad som helst batman begins. Kommentera?