I was out walking thorwards my favorite cooffe house, this must be the best part of the day. When I am alone and can think about things that are bothering me. Its not that I don't like to hang out with the guys, its just that it gets a little to much sometimes. I entered the cooffe shop and went straight to the chasier, she recongnized me since earlier visits and I am pretty sure she knows that I'm one of the members in One Direction. But she is kind enough to not tell anyone I come here.

She smiled and started to make an cooffe and laid a cupcake on a plate. She gave me the cupcake and said that she would bring the cooffe when it was done. I paid and went in to a coner of the café. I immidiatly started to think about Beverly, I couldn't take any of here bullshit anymore. The manegement kept on forceing me to see here, the thing is that I actually think that she is intressted in a real relationship. I put up a act infront of the cameras but when we are alone I just sit and look down at my phone. The chasier came with my cooffe and pulled that ridicioulus big smile, I gave her a crocked smile and she went away. I was angry, I never get angry otherwise but now I was. Reasantly it had been so much going on, I almost never have time to see my own family. I heard a familiar laugh but didn't think about it that much. Nothing could make me smile right now. And what was wrong with Liam? He has been really weird since yesterday. Its like he's hiding something. I raised my head and looked threw the café. It was almost empty then I heard the laugh again. Seriously, why do I remember that laugh? I scanned and did see anyone i recongnized. The only people here was a oldman that was reading the papers and a couple being on a date. They looked really happy, laughing all the time. I wanted that, I wanted someone I could trusth and someone that can keep me down to earth. I was sitting there staring at them and I truely mean stare. The guy must have noticed it and said something to the girl. She turned around and I was in shock. I could feel my whole face turning from anger to happiness. Unfortunaly I couldn't say the same about Ali..

Det var inte lika obekvämt som i början utan samtalen flöt på bra. Det bästa var nog ändå att vi hade exakt samma torra humor. Vi skrattade åt allt och måste framståt som två mongon. Jag märkte hur Adam började skicka blickar åt något bakom mig. Plötsligt lutade han sig framåt, varför liksom? Det är knappast någon annan som snackar svenska här?

Jag skrattade till, jag kände la fan ingen som bor i London. Jag vände mig sakta om med ett leende på läpparna. Leendet försvann sakta men säkert ju mer jag hann smälta det som precis hade hänt. Där satt Harry med ett stort leende på läpparna och här satt jag med en nästan surblick. Han reste på sig och gick mot oss, jag fick lite smått panik. Jag hade verkligen inte lyckats undangå dom och det störde mig. Han kom fram till vårt bord och stod vid änden och kollade på oss. Till slut flyttade Adam in ett steg och jag kollade mest ner i bordet.

På ett sätt var det skönt. Att få träffa Harry igen, jag hade inte velat erkänna det förut men jag hade nog saknat dom lite. Vi satt och pratade om minnen från i somras och Adam satt väl mest där och kikade ut genom fönstret. Jag tyckte synd om honom men var inte beredd att be Harry att gå.

Harry kollade med en förvånad blick och Adam log och berättade att han var svensk. Man såg på hela Harry att hans leende mot Adam var total fake. Adam nästan sprang ut från cafet kvar var jag och Harry. Vi samlade ihop våra grejer och började promenera mot närmsta tunnelbana station. Harry drog på sig luvan och försökte dölja sina lockar. Han fick några blickar men så fort han märkte dom kollade han bort. Jag förstod varför, man vill ju liksom inte bli ner manglad av fans. Vi klev på tunnelbanan och det var så in i bombens varmt. Jag är van vid att den är varm men det var sån temperatur skilldnad nu när det var vinter. Vi hoppade av och några kvater senare vågade Harry ta av sig luvan och faktiskt pratade med mig.

Jag nickade förstående och vi fortsatte att traska. Vi gick sedan in på lite finare kvarter och Harry styrde oss upp för en trappa sedan slog han in portkoden och vi travade upp för ett antal trappor sedan nådde vi våran destination. Vi pustade ut och Harry slängde upp dörren, jag smög så försiktigt jag kunde.

---

Litet hastigt och lustigt avslut men det gör det hela lite mer intressant. Ni har förövrigt blivit kassa på att kommentera.. Nu när ni ändå tar er tiden att läsa detta så kan ni göra en vänlig själ vid namn Li som är med och tävlar i en tävling om något, fattade aldrig riktigt men jag är ju lite små blond.. I alla fall det ända ni behöver göra är att klicka på den HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR länken och det är ju inte så svårt! Skit gulligt om ni skulle göra det! Kommentera?