I should've kissed you
Kapitel 62:
Vi tassade in i lägenheten med Harry i täten. Jag hörde prat och skratt från ett rum och Harry verkade veta exakt vart dom var. Jag följde lydsamt efter och när Harry gjorde ett tecken åt mig så stannade jag och han fortsatte att gå. Jag hörde hur alla hälsade glatt på honom och till slut dog hälsningarna ut och dom gick åter igen tillbaka till att skratta och prata om allt och inget. Jag tog min chans och smög fram när ljudvolymen var som högst och ställde mig i dörröppningen. Det dröjde lite innan jag fick en reaktion men tillslut vände Zayn på huvudet och blev stum. Han försökte säga något men kunde liksom inte forma ord, istället sprang han fram till mig och kramade om mig.
- Ali, I've missed you!
Jag kramade tillbaka och nu hade alla märkt mig och alla hade samma förvånadeblick förutom Harry och Liam. Liam såg faktiskt sårad ut. Niall sprang fram till mig och hoppade upp så att jag var tvungen att bära honom. Jag började genast skratta och orkade inte bära honom längre. Han kollade in i mina ögon, som att han letade efter bevis att jag faktiskt var där.
- Oh god, I've missed that laugh! Did you get our christmas gift?
- Haha wow thanks. Yeah I did, I felt kind of bad that we lost touch and that I didn't send you guys one..
- Don't worry about it, you are here now. That's the only thing I wished for this christmas!
- Stop messing around.
Dom var så söta och gulliga, jag förtjänade det verkligen inte. Jag skickade några menade blickar åt Liam men så fort vi fick ögonkontakt kollade han bort och ignorerade mig totalt. Vi satt ner och pratade om den sista dagen, alla hade olika delar att tillägga. En del saker som jag inte hade en aning om kom fram och det bjöd på mycket glädje och nostalgi. Visst det var bara ett halvår sen, men något så roligt går inte att glömma bort och måste upprepas flera gånger. Liam satt tyst under hela samtalet, till slut kunde jag inte ta det längre utan tog tag i honom och drog iväg honom.
- What's wrong Liam?
- Nothing.
- Seriously, don't talk bullshit. You haven't said a thing all night and you are trying to tell me that everything is fine?
Han stod där och kollade på alla föremål i hela rummet förutom på mig. Jag blev helt ärligt frustrerad. Han kunde ju i alla fall säga vad det var när jag försökte ställa saker till rätta. Något tändte till i honom när jag småskrek och man såg hur hela han bubblade upp och var fortfarande lika frustrerad. Nu gällde det att hålla sig lugn och inte flippa ur totalt.
- You really want to know?
- Yes.
- Well how do you think it feels when you're ignoring me the whole time? I mean when I saw you at oxford street and turned around and walked away. And you didn't even answer my text, how hard can it be to write something?
- Oh.. I didn't realize.
All frustration bara rann av och istället kröp skuldkänslorna fram.. Hur skulle jag ställa detta till rätta?
Jag är hemma från lägret och är grymt trött, det känns verkligen som att jag har lärt mig så mycket om mig själv och även växt så mycket på endast 2 dagar! Helt otroligt faktiskt. I morgon blir det tidig uppstigning då jag ska döma.. Kommentera och gör min dag bättre?
Kommentarer från er söta läsare.
» Parmida
GRYMT <3
» Wibbe
Var det ett fotbollsläger? c:
Svar:
Ellen
» moa
Hoppas du nöjer dig med kommentars kritik också ;) skulle vara bättre om dom pratade mer i samtalen, att du använde andra ord när de pratar o ger det lite mer inlevelse. Och att när de frågar varann vad de ska göra osv osv så skulle det också va bättre med mer svar, diskuteringar och sånt :) hoppas du förstår och vill ta del av kritiken :)
Svar:
Ellen
Trackback