Wohu han kollade upp och rakt in i mina ögon denna gången. Åh dom vackra klar blåaögonen kunde man ju döda för! Han såg sårbar ut och på något sätt så liten ut. Asså inte att han var kort utan att han var allmänt nere och sänkt på något sätt. Jag ville bara gå fram och krama honom men det kändes bara skumt efter samtalet. Fan, ett litet samtal skulle inte förstöra våran vänskap! Samla dig Ali. Jag sträckte fram handen och sa.

Han tog min hand och det blev det mesigaste handslaget jag någonsin kännt. Han såg sårad ut men jag kunde inte klura ut vad det var. Jag bestämde mig för att skita totalt i samtalet och drog in honom i en kram. Vi bara stod där och  kramade varandra. Det kändes så rätt men samtidigt så fel. Jag skapade utrymme mellan oss och kollade honom i ögonen och dom var denna gången fyllda med glädje. Yes, jag hade lyckats!

Han lyfte upp mig och slängde mig sedan på sängen. Jag kunde av någon konstig anledning inte sluta skratta, det var som att det bara odlades i magen och kom okontrollbart ut ur min mun. Han började kittla mig på magen och jag slutade skratta. Jag hade en plats på hela min kropp där jag var kittlig och jag var helt säker på att han inte skulle hitta det stället.

Han slutade på en gång och vi satt brevid varandra på sängen, i tystnad. Fy va jag hatar tystnader. I vanliga fall hade jag börjat babbla om massa skit men nu kom ingenting ur min käft. Ord bildades inte och om jag hade öppnat munnen hade bara ljud kommit ut och jag ville inte framstå som helt pantad, inte än i alla fall. Han skruvade på sig besvärat och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Han tyckte ju att detta var minst lika obekvämt som jag. Han kollade på mig och vi båda brast ut i skratt. Den sortens skratt som aldrig tog slut och man fick kramper och till slut kunde man knappt andas. Vi log i sängen och jag kurade ihopp mig till fosterställning för att minimera krampen men kunde inte kontrollera skrattet. Skrattet minskade ju inte heller när Niall ramlade ner från sängen. Jag kikade ner från sängkanten och såg Niall ligga på golvet och skrattade som att det inte fanns någon morgon dag. Just i den sekunden så ringde min mobil, med skrattet fortfarande bubblandes så svepte jag fingret över skärmen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla inne skrattet.

Niall skrattade nu ännu mer om det ens var möjligt. Jag gjorde mitt bästa för att ta några djupa andetag men skrattet avbröt mig och jag föll ihopp och fortsatte skratta. Fanns det en sjukdom som gjorde att man skrattade hela tiden eller vad var det som hände?

---

Anledningen till att dom skrattar som fan är att jag har skrattat som aldrig förr idag. Förresten, tycker ni att jag ska skriva vilket kapitel det är? Tex: Kapitel 30 eller så? Kommentera.