Jag sträckte på mig och la armen runt mina bordskamrater som var Zayn och Niall. Alla verkade vara inne i sin egna lilla matkoma, vilket jag också borde vara men nej. Jag var mer uttråkad. Jag hoppade upp från stolen och alla kollade med dåsiga blickar på mig ännu en gång, jag hade blivit van vid att ha alla blickar på mig när jag var med killarna. Jag var ju trots allt den ända kvinnan här och tja alla sökte dom efter min uppmärksamhet.

Med lätta fötter sprang jag mot dörren och tvekade en sekund men öppnade sedan snabbt och lät den stå öppen medan jag gick ut i spöregnet. Jag stod mitt i gatan och kollade upp mot himlen med armarna rätt ut. Jag började snurra och tappade blansen och vips så var jag på marken. Jag kollade mot dörren där jag såg killarna stå och kolla ut försiktigt.

Killarna kollade på varandra och tog sedan ett gemensamt språng ut, var dom tvunga att göra allt tillsammans? Vi snurrade runt tillsammans och balanserade upp varandra. Vi var alla dyblöta men det gjorde inget. Det var något med regnet som alltid gjorde mig glad. Hela jag fylldes med lyckorus och mina fötter kunde inte vara stilla. Vi sprang runt på gatan och löjlade oss. Plötsligt kände jag stora händer på min rygg och jag vände mig om, där stod Niall och innan jag hann tänka så var hans läppar placerade på mina. Min hjärna sa till mig att avbryta kyssen och slå till honom men mitt hjärta sa till mig att detta var rätt. Helt förvirrad stod jag bara där och gjorde inget. Jag hörde killarnas jubel långt bort och det var väl då jag vaknade till liv. Niall avbröt kyssen och kollade rätt in i mina ögon, det var som att han sökte efter någon sorts bekräftelse. Men hela jag var blank, vad hade precis hänt liksom?

Jag gick därifrån, utan skor. Jag lämnade en förvirrad Niall och fyra andra killar som inte hade en aning om vad som precis hade hänt. Tjocktröjan var fylld med vatten och gjorde hela mig 5 kg tyngre. Hela min hjärna gick på högvarv och hjärtat rusade. Mitt hår droppade och klistrade sig så där äckligt mot mina kinder. Jag kollade hela tiden ner i marken för att undvika glas. Skorna, mobilen och plånboken hade jag lämnat hos Zayn. När jag nådde mitt hus och det var låst så började jag rota i mina fickor efter nycklarna men inget spår av dom. Jag började hårt banka på dörren men inte en ända reaktion. Jag styrde först stegen mot Alyssa men kom efter ett tag på att hon var i London och hälsade på hennes moster. Jag var alltså tvungen att gå tillbaka till Zayn för att hämta mina nycklar. Det var som att jag följde mina egna fotspår tillbaka till hans hus. När jag svängde in på Zayns kvarter såg jag en mycket bekant människa fortfarande stå kvar mitt på gatan. Där stod han ensam och jag gick med osäkra steg mot honom.

I went with a feeling and I kissed her. It was actually kind of weird. It felt as I were kissing someone dead. No reaction. I looked in to her eyes and I didn't find any emotion besides fear. Then she started walking away. I freaked out, did I do it all wrong or what did just happend?

I knew then that there was nothing I could do to make her stay. I whatched her walk away and it was like no other pain I've ever felt. It was like a stab in the heart. After a while the boys shouting stoped and I could her the door closing. As much as I wanted to move my feets I just couldn't. I turned my face down and just whatched the rain on the street. It never stoped. My shirt was sticking to my body and it was a horrible feeling. My sweatpants had went from grey to almost black but I still couldn't move. Had I really let a girl affect me this much? I couldn't put my finger on what it was that made Ali that special. Neither could I decied what I felt for her, was it just friends or was it more than that? My thoughts got interrutep when I heard a very familiar voice, Ali.

---

Ännu en gång mycket engelska i detta kapitlet men who the hell cares? Kommentera if you do!