Jag öppnade ögonen och blicken var helt suddig, det gjorde ont i hela kroppen. Jag kämpade för att lyfta handen mot ansiktet och tog försiktigt mig för kinden. Det sved och gjorde riktigt ont. Jag hörde mummel långt långt borta och jag blundade ännu en gång. Personen som hade gjort detta mot mig var uppenbarligen kvar. Jag hörde steg komma mot mig och stannade brevid mig. Han skrattade. Fattar ni det? Han skrattade, han var nöjd över det han hade gjort och om jag inte hade haft så pass ont hade jag slått till honom. Jag kände någon vätska på min kind och tog förgivet att det var spott. Vem var denna sjuka människa? Han gick ifrån mig och slängde igen dörren, hårt och fyllt med ilska. Jag öppnade ännu en gång ögonen och denna gången var det klarare. Jag låg i mitt vardagsrum, jag kollade runt lite och hela stället var kaos. Prylar som en gång legat fint på bord och bänkar låg på golvet. Soffkuddar var sönder och det låg fjädrar överallt. Jag stönade och kravlade mig upp så att jag satt på rumpan. Huvudet bankade och det pulserade i hela min kropp. Jag samlade kraft och gick mot köket. En steg i taget samtidigt som jag höll mig i föremål för att inte tappa balansen. Köket var en röra med blod på golvet och brevid blodet låg en lapp. Jag lutade mig försiktigt ner och tog upp lappen det högg till lite överallt när jag gjorde en hastig rörelse. Jag vek upp lappen och började läsa: Well well, everything goes around. Its called carma if you did knew. You diserve this and if you tell anyone I'll come back and I'll tell everything to everybody. With love, Jason.  Jag mådde dåligt över det han skrev, jag slängde iväg lappen och kämpade mig mot mitt sovrum där jag visste att min mobil låg. Jag knapprade in nummret till närmsta sjukhus.

 

Jag lämnade ut min adress och la sedan på. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och behöll pyjamaströjan på mig. Jag satte mig ner i soffan och glodde rakt fram. Han var en sjuk människa. Det tog ett tag men sedan knackade det på dörren och jag gjorde mitt bästa för att hålla balansen på väg mot dörren. När jag öppnade stod det två frånvarande ambulansmän och när dom såg mig spärrade dom upp ögonen. Ögonen åkte åt olika håll och kroppen vek sig. Jag föll bakåt. 

 

Jag hörde den lugna och säkra rösten. Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen helt. Framför mig stod en tjej var så där över söt. Hon log mot mig och höll i en klippboard. Jag kikade runt och det mesta var vitt. Jag förstod att jag var på ett sjukhus, men hur jag hade kommit dit var en annan femma. Tjejen började förklara läget för mig och jag nickade trots smärtan. Hon berättade att jag hade svimmat precis när männen hade kommit och som tur var hade dom hunnit fånga mig innan jag nuddat marken. Jag hade tydligen kraftig hjärnskakning och hade sovit i två hela dagar. Jag kände på mig hur mycket panik mamma förmodligen hade och frågade efter min mobil. Tydligen hade jag haft den i fickan så den var med men det var inte säkert att jag skulle få den. Tjejen lämnade rummet och jag stirrade rakt in i den vita väggen. Var det så här jag skulle tillbringa mina dagar? Ligga som en fånge utan någon kontakt med omvärlden? Strax där efter kom tjejen in i rummet igen och denna gången med min telefon. Jag tackade om och om igen, det skulle bli min räddare. Jag kollade på den och upptäckte oändligt många missade samtal och sms men bara ett från mamma.