Jag känner mig så grymt dålig. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för bristen på kapitel. Dagen har varit fullsmockad och detta är min enda lediga tid hitillis och jag planerar på en tidig natt så tar därför inte tag i ett kapitel nu. I morgon ska jag jobba samt plugga så vi får se om det blir något i morgon. Annars är jag 99% säker på att det kommer ett kapitel på onsdag, om inget oväntat inträffar. Hur har ni det? Mycket i skolan? Själv är jag helt slut i både kropp och själ. Och det är sjukt att det redan har gått 1 månad sedan jag började. Vi taggar höstlov mina vänner!

Motvilligt drog han med mig mot resten av killarna. Jag ville inte träffa någon just nu och speciellt inte dem. Jag vet ju trots allt inte om jag kunde hålla allt inom mig. Helst skulle jag vilja gå ut i en skog och skrika, skrika tills rösten inte bärde. Men istället skulle jag låtsas som ingenting. Han tog tag i min hand och drog mig fram. När vi kom nämre så märkte jag att killarna kollade åt vårat håll. Det var för mörkt för att se deras ansikten men jag kunde på en gång skilja på vem som var vem ändå. 

 

Dem skrattade. Niall hade lämnat min sida och jag kände mig så otroligt liten och försvarslös. Harry dök upp vid min sida och pillade lite på min hand. Åh nej, inte detta igen. Jag flyttade till London för att få en ny start. Jag rykte ifrån mig handen och han kollade på mig med sorgsna ögon. Skulle jag få dåligtsamvete för det? Nja knappast. 

 

Niall såg full i fan ut och Harry blängde på honom. Resten av oss skrattade. Det var uppenbart att Harry gjorde sitt bästa för att få honom att se ut som den oskyldige och blyga killen men vi visste alla att det inte var sant. 

 

Harry såg nöjd ut och dem andra var nog mest nöjda över att komma bort från kylan. Vi travade upp från trapporna och gick som på ett led, alla lite halvt flåsandes. Vi alla skulle behöva ett riktigt fyspass. Vi passerade Nialls dörr och jag bara följde efter, det spelade liksom ingen roll vart vi var bara jag fick mitt förbaskade te. Louis drog fram en nyckel och öppnade dörren som var framför oss. Vi stamplade alla in en efter en och jag lydde deras exempel med att slänga av sig skorna och bildade ett liknande mount everest av ytterkläderna. 

 

Harry reste sig upp från soffan och gick mot mig med ett stort leende på läpparna. Han passerade mig och jag började följa efter honom. Jag skulle alltså vara ensam i ett rum med Harry. Killen som kan få vem som helst på fall. Detta kan ju bli... Intressant. 

Jag slängde återigen boken på bordet och kravlade upp från soffan. Jag gick raka vägen till speglen i hallen. Ärren var synliga men kunde lätt täckas med smink. Jag studerade mig själv och tog på såren. Det sved till lite men de flesta var sårskorpor. Jag gick med bestämda steg mot badrummet och tog tag i sminkväskan. Jag pudrade lätt och led i processen. Tillslut såg man knappt ärren. Jag gick till hallen och drog på mig en mössa och halsduk, sedan begav jag mig ut. Jag hade en tjocktröja och jeans så när jag kom utanför dörren frös jag inte. Jag stannade upp precis framför dörren och kollade ut. Det var ganska mörkt och endast några få människor ute. Alla var upptagna i sitt egna och det var skönt. Jag andades in luften och gick åt vänster. Jag visste inte vart jag var på väg eller vad jag skulle göra, jag kunde bara inte stå ut med att sitta och få flashbacks. Utan att jag själv var medveten om det hade mina fötter styrt mig ända  till Nialls lägenhet. Jag kollade upp och blev chockad. Hade jag verkligen gått så långt? En bil kom körande mot mig och jag stod kvar stilla fortfarande förvånad över min kapacitet till att gå. Bilen stannade precis vid min sida och dörren öppnades och ett alldeles för bekant skratt hördes. Jag vände snabbt på klacken och gick tillbaka samma väg som jag hade kommit ifrån. Jag hörde rösterna prata och jag hörde mitt namn nämnas. Fan, dem kan inte se mig så här.

 

We were in the car on our way home. We were suprisingly not tired and kept on makeing theese horrible and stupid jokes. It had been a good day. We pulled up and opened the door. There was a girl standing there. I didn't see much of her but she looked familiar. Niall laughed and she kind of froze and then walked away fast. 

 

I didn't even have time to react before Niall ran as fast as he could to the girl we tought was Ali. He soon catched up and grabed her. They were out of my sight.

 

Med raska steg gick jag i motsatt riktining mot dem. Jag kunde höra steg bakom mig och jag rös till. När jag kände händer som starkt höll fast mig fick jag lite panik. Jag gjorde någon konstig mannöver och händerna lossnade. Jag kollade in i personens ögon och såg på en gång att ögonen tillhörde Niall. Han såg orolig ut, hade sminket försvunnit? 

 

Jag pustade lite vilket fick honom att bli ännu mer förvirrad. Vad skulle jag säga till honom? Sanningen? Knappast, han skulle klandra sig själv för att jag hade fått så mycket uppmärksamhet i median. Att berätta att det var Jason som hade gjort det fanns inte heller som alternativ, Niall skulle bli galen och leta upp honom. 

 

Han var för söt endå. Så snäll och omtänksam, det är min Niall det.

It wasn't the same to perform anymore. I didn't get that special buzz anymore. I knew that the boys felt the same thing but we didn't want to admit it. We had just ran off stage and we all laid down. I shared the sofa with Harry and the rest laid on the floor. I was worried for Ali. I felt horrible for me not being there. Something was wrong and I don't know if its for the best not knowing. I heard a soft moan from Harry and smiled abit. We all started to make theese different sounds. Wow we were really odd. Paul entered the room and we all got quiet. He smiled at us, Paul was like a father. He was our tour father. 

 

None of us said anything, we just waited for the 'but' to appear. It was allways a but.

 

I loved meeting fans. They are the reason that we are who we are, even if they cross the line I still love them. But the interwievs was just a pain. It was allways the same questions. Sometimes it was fun but not often. We pulled it together and were lead into a room and got some more makeup put on. Gosh I felt like a girl. We sat down on some chairs and were told that the interwievers would come in soon. We all sat and thought, I didn't want to think. I knew that the only thing I would think about was Ali. Suddenly the door opened and this beautiful girl entered the room. I could almost hear Harrys smile and how he suddenly got very intressted. She sat down infront us and pulled the ordinary first question.

 

I didn't react that much but wow, Harry was flirting. I was kind of spaced out and when the all yelled Niall that's when I reacted. 

 

The girl took notes and looed pleased. Something told me that she would change the story and make it sound like me and Ali are together. To be honest I didn't really care. The interwiev was over and I saw Harry asking the girl for her number. She simply showed her hand infront his face and on the left hand there was a ring. I got shocked and well I can only imagine how shocked Harry must have gotten. Harry took the place next to me and I had to teas him abit.

 

I couldn't help it, I laughed and he punched me softly on my arm. The door entered and two girls walked in. They looked really nervous and look really contenrated. I huged them and then we took our places and the camera went of. First picture of many.

 

Jag soppade bort det värsta och slängde det trasiga. Lägenheten såg inte lika mysig och hemtrevlig ut längre. Jag dubbelkollade att jag hade låst ordentligt och gick sedan o la mig i soffan. Jag kollade på den stora bokhögen framför mig. Det var lika bra att börja plugga. Så att jag skulle ligga någorlunda på samma nivå som mina blivande klasskompisar. Om endast några dagar skulle jag börja en helt ny skola och träffa helt nya människor. Spännande men samtidigt otroligt läskigt. Jag började med matten, efter endast en sida med lite genomgång gav jag upp. Pluggandet kunde vänta.

Jag har bestämt att inte skaffa en ersättare utan uppdatera när jag vill/har tid/känner för det. Känns dumt att lägga ner något man har jobbat hårt med och faktiskt är stolt över! 

Vi gick tillsammans mot kafeterian och sa inte ett ord. Adam studerade mig konstant och man kunde se hur hela hans hjärna jobbade i hög varv för att komma på vad det var som hänt. Jag gjorde mitt bästa för att komma på en lögn men det var helt tomt. Vi kom fram till kafeterian och det var stort. större än jag hade förväntat mig. Adam tog täten och gick rakt mot ett bord.

 

Jag nickade och log tacksamt. Han var för rar, han både pratar engelska med mig och köper mat till mig. Jag drog ut stolen och satte mig ner och placerade droppet vid min sida. Jag fick några blickar, det var uppenbarligen inte ofta någon av patienterna kom ner dit. Jag kollade ner i mina händer, det var i stort sätt det ända som inte var täckta med ärr. Jag drog en djup suck och hörde en bricka ställas ner. Min blick fördes upp mot bordet och mittemot mig satt Adam och en bricka låg precis framför mig. På brickan låg en hamburgare och pommes. Jag kunde nästan känna hur det vattnades i munnen och att dreglet var på väg. Jag tog tag i hamburgaren och inspekterade den noga innan jag tog ett stort bett. Adam skrattade lätt åt mig och jag log med munnen full av mat. Jag tuggade och sväljde, jag öppnade munnen. Det var dags, jag skulle berätta vad som hade hänt.

 

Man såg på hela honom att det var svårt att säga. Det vibrerade i min lilla ficka och jag tog upp mobilen. Det var Niall som ringde. Jag tog ett djupt andetag och drog med darrande fingrar på svara.

 

Han hann inte svara innan jag la på. Jag pustade ut och Adam kollade på mig med en nästan besviken blick. Jag pallade verkligen inte detta, att alla ville veta allt om mig. Att jag skulle vara tvungen att berätta precis allt. Jag vet att Adam sagt att jag inte behövde berätta men jag vet även att han suktar efter att få veta. Men vad skulle jag säga liksom? Mitt ex kom till mig och misshandlade mig sedan lämnade han en lapp men jag kan inte berätta vad det står på lappen för då måste jag berätta om min allra mörkaste hemlighet? Nej inte riktigt. 

 

Han var verkligen helt borta. Han kunde inte ens visa lite medkänsla när han sa det utan det var som en robot. Jag ville inte göra honom besviken men jag var tvungen, jag trodde att jag var redo att berätta men jag är helt enkelt inte det. Om jag berättar för någon så kommer den personen tvinga mig att berätta för fler och då kommer allt sabbas. Jason kommer berätta för polisen och jag kommer se ut som den skyldiga. Jag sitter i en återvändsgränd och ingen kan ta mig här ifrån. 

 

Jag reste mig upp och hindrade Adam att hänga med. Tog tag i mitt dropp och gick sakta där ifrån. Jag anlände till min säng och skulle precis blunda då jag hörde steg kommandes mot mitt rum. Jag öppnade ögonen igen och såg samma sköterska som innan, hon såg bekymrad ut.

 

Hon nickade långsamt och gick med osäkra steg ut ur rummet. Jag låg kvar och strax efter kom flera sköteskor och doktorer in och förklarade för mig vad jag inte fick göra och hur mycket sömn jag behövde. Det var liksom ett stort ända surr. Jag hade på mig mina mjukisbyxor och fick en tröja från sjukhuset, tydligen var min pyjamaströja helt söndrig och blodig. Kort där efter åkte jag återigen i en ambulans och stod utanför min lägenhet. Jag kollade upp mot den, rädd att möta det jag lämnade och rädd för att få flashbacks. Folk som gick förbi mig gav mig medlidande blickar. Men det var inte en ända som visade intresse av att ens fråga hur det var med mig. Jag gick upp mot min lägenhet och öppnade dörren, det var inte låst. Det var precis som jag hade lämnat det. Fullständig kaos. Jag orkade inte städa utan la mig mitt i allt kaos och bara tänkte. Tänkte på allt och ingenting, vad skulle jag göra nu?