Han skämdes nästan och stod och kollade ner på fötterna. Det var jag som skulle skämmas och inte han. Försiktigt lyfte han på blicken och jag mötte dom fina ögonen som var glansiga. Han kunde verkligen inte vara arg på någon. Jag log smått och kramade om honom. Jag hörde steg bakom mig och Liam släppte taget, jag vände mig om och där stod Louis. Han log fånigt och jag slängde mig på honom. Han var en av få som jämt fick mig att skratta. Jag ruffsade till honom i håret och han gjorde sitt bästa för att få bort mig. Jag kunde höra Liam skratta och blev lättad, han kunde inte vara arg och glömde bort det väldigt lätt. Han var den av killarna som hade fått se mina dåliga sidor, som när jag var arg på Jason och nu när jag hade ignorerat honom. Han förtjänade det verkligen inte och han hade verkligen inte gjort något mot mig. Lite halvt frånvarande i mina tankar så hade Louis lyckats brotta ner mig och tog värsta greppet om min mage och började nypa/kittla mig. I vanliga fall var jag inte kittlig på magen alls men nu bubblade skrattet upp och gick inte att stoppa. Han fortsatte och jag kunde redan nu känna träningsverken som skulle uppkomma. Jag hörde fler steg mot oss och sedan hördes skratt och kommentarer.

 

Han kittlade mig ännu kraftigare och jag kunde inte andas. Till slut slutade han och jag rullade runt så att jag nu låg på rygg, jag tog några djupa andetag och reste mig sedan upp. Jag hann knappt upp på benen innan någon hängde på mig. Jag kollade åt höger och upptäckte Harry vid min axel, hängandes. Vad var det för fel på dessa killar egentligen? Jag släpade med honom till soffan där jag dumpade honom i soffan medan jag satte mig i en fotölj vid sidan av soffan. Han gick från att ligga som en mask till att bli normal. Jag skrattade lätt åt honom sedan återgick jag till att inte göra någonting. Lika så gjorde alla andra, vi satt och kikade lite på varandra och bara va liksom. Till slut blev Niall rastlös och ställde sig upp, vi andra följde hans exempel och det blev liksom följa john. Det Niall gjorde gjorde vi också. Han tog på sig ytterkläder och lika så gjorde vi. Vi gick ut på gatan i en linje och följde Nialls rörelser vaksamt. 

 

Vi bröt ihop och gick som normala människor. Det var lugnt och tyst ute och mörkret hade lagt sig. Vi hoppade på en tunnelbana som tog oss in till Londons hjärta. Där satte vi oss och kollade på förbipasserade. Det var något jag tyckte var ytterst underhållande, att bara sitta och kolla på andra. Man fick sig ett skratt och ibland ville man bara dregla. Killarna började prata om något som hette Milkshake city och försökte övertala mig om att hänga med dit.

 

Dom suckade och gav upp. Jag tog farväl och började gå mot min lilla lägenhet. Jag slängde nycklen på hyllan i hallen och slängde av mig jackan och skorna på samma ställe. Kläderna slängde jag in lätt i garderoben och slank under täcket. Där var det varmt och gossigt. Jag skulle precis sluta ögonen då jag märkte att lampan i köket var tänd. Jag gick motvilligt upp och gåshud uppkom på hela kroppen. Jag tassade mot köket och märkte att en stekpanna låg på golvet. Jag tog upp den och ställde den på bänken, jag kikade runt lite och la handen på lysknappen. Precis när jag skulle släcka kände jag ett kraftigt slag i bakhuvudet. Jag föll framåt och kipade efter luft. Allt snurrade runt och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände att någon tog tag i mig och vände på mig så att jag låg på rygg. Mina ögon gick i kors och hela min kropp kändes flummig. Jag kände igen ansiktet men kunde inte sätta ett namn på personen. Jag såg hur hela hans ansikte fylldes med avsky och han spottade mig rakt i ansiktet. Jag rynkade lätt på näsan och kunde fortfarande inte fokusera blicken på ett stället, huvudet dunkade för fullt och jag försökte resa mig. Jag hann inte långt innan personen puttade ner mig igen och jag slog ännu en gång i huvudet. Jag kved lite och en tår lämnade mitt öga. Fan, jag ville inte visa mig svag. Han satte sig i gränsle över mig och fnös till samtidigt som han knöt sin näve och förde den i en väldans fart mot mig kind. Om och om igen, jag kunde inte röra mig och ville knappt tänka. Vad hade jag gjort för fel?