Har du någonsin känt dig så hjälplös och maktlös att du inte vet vad som är upp och ner? Förmodligen inte, men jag har växt upp med detta. Varje dag har varit en kamp, det började redan under unga år. Jag växte upp med en mamma som ständigt satt och grät och med en pappa som hade alldeles för svårt att släppa spritflaskan, för mig var detta fullt normalt. Tills jag kom upp i tonåren det vill säga. Allt förändrades, i min värld det vill säga mamma och pappa fortsatte med samma stil som de alltid hade haft. Jag vågade inte ta hem kompisar hem för oron att pappa skulle ligga däckad i soffan och höra mammas ständiga snyftande, inte för att jag hade så många kompisar. Stryk det, jag hade inte en ända. Ingen ville umgås med mig, det började med den klassiska mobbningen. Som en liten tjej under mellanstadiet som blev dagligen mobbad genom elaka ord som jag inte ens visste betydelsen på, självklart tog jag åt mig men jag gjorde mitt bästa för att låtsa som inget. När de hårda orden inte verkade fungera gick de över till att behandla mig som luft och tro mig, jag skulle hellre fortsätta bli kallad dumma grejer. Här är jag nu, i slutet av sommarlovet och ska snart börja första året på gymnasiet, eller high school som det heter här. Jag befinner mig inte längre i kalla, tråkiga, mobbningsfyllda Sverige utan står nu med båda fötterna där jag alltid har velat vara. Självklart skulle det bli en stor förändring nu när jag skulle ha alla ämnen på Engelska och kanske till och med ha en chans att inte bli den socialtutstötta, men för höga förväntningar hade jag inte. Sakta men säkert började jag få ordning på min studentbostad som låg 5 minuters promenad från skolan. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen innan min första dag i den nya skolan, jag var uppspelt men samtidigt otroligt nervös. Jag gick runt och runt i den lilla lägenheten och sneglade på klockan varannan sekund, till slut gick jag och la mig i sängen klockan var blott 8. Inte en blund sov jag den natten, när alarmet äntligen ringde flög jag upp och med världens största leende på läpparna så hoppade jag runt och tog på mig kläder och gjorde en god frukost. Jag kan fortfarande känna samma känsla som jag hade när jag gick till skolan, det kändes som att magen skulle vändas in och ut och jag var tvungen att stanna flera gånger för att det kändes som att jag skulle spy. När jag såg skolans entré och alla ungdomar som gick runt på gräsmattan framför huvudentrén, alla verkade gå själva. Det gjorde mig lite lugnare men pulsen låg fortfarande 120. Halvt andfådd gick jag med så självsäkra steg som möjligt mot den stora dörren, jag passerade många människor på vägen och det verkade som att alla stirrade på mig. Redan då trodde jag att min dom var satt, jag skulle bli mobbad här också, det spelade ingen roll om vart i hela världen jag åkte, jag skulle aldrig passa in. Jag svalde en stor klump och kände hur min självsäkra gång förvandlades till att jag gjorde mitt bästa för att gömma mig. Jag letade upp klassrummet som skulle bli mitt hemklassrum, när jag kom fram satt redan ca 10 stycken i rummet vid bänkarna med blickarna fästa vid tavlan, men så fort jag tog första steget innanför dörren var det som att jag hade skrikit: LOOK AT ME! Jag stannade upp och drog fram mitt hår och gömde mig bakom det. Jag slog mig ner i hörnet och packade upp en penna och anteckningsblock ur från min väska, sedan satt jag där. Som en i mängden, jag kände mig inte särskilt annorlunda och uppenbarligen var det inte någon som kände någon annan i klassen. Inte än i alla fall. Det trillade in fler och fler personer, jag tog upp mobilen för att undvika direkt ögonkontakt med någon. Det hade inte hänt något som vanligt, inte ens min egna mamma och pappa hade hört av sig på en vecka. Jag väcktes ur mina tankar då jag hörde någon harkla sig, jag kollade snabbt upp och möttes av en kille. Han hade stort lockigt hår, bruna ögon som man kunde drunkna i och de där läpparna som såg ytterst kyssvänliga ut. Ett leende formades på hans läppar och jag slet besviket blicken ifrån dom, han inspekterade mig och jag inspekterade honom.

-          Hi I’m Harry, you’re not from here right?

-          Hej.. Oh sorry, hi I’m Julia and no I’m from Sweden, how about you?

-          Born and raised here, so do you know anyone who lives here or did you just decide to move out to London for fun?

Jag visste att det han sa om att flytta hit själv bara för skojs skull var ironiskt men det var ju sant.

-          The second alternative actually.

-          Oh, well now you can’t say that you’re all alone, you know me now.

-          Well I wouldn’t call this knowing you but I look forward getting to know you.

-          Haha, I like you. So is it your first year in a English school?

-          Yes, I’m not very good with the language though..

-          You got that cute Swedish accent, never lose it.

Precis när han hade sagt det kom läraren in, han slog sig ner brevid mig och jag kände hur hans blickar brände mot mig. Hade jag precis skaffat mig en vän? Jag hade kämpat för att få en ända under 9 år i skolan men här får jag en efter mindre än en timme, varför flyttade jag inte hit innan? Läraren började gå igenom massa information om skolan och hur de skulle betygsätta alla och sedan var det dags för de hemska namnlekarna. Jag visste ju inte en ända engelsk.. Vi fick alla sätta oss i en ring och läraren började med att presentera sig och sedan pekade på en person som sedan skulle presentera sig och sen peka osv, när läraren hade presenserat sig så pekade han på Harry och han ställde sig upp utan några som helst bekymmer och pratade om sig själv.

-          Well I’m Harry, Harry Styles. I don’t know if anyone of you recognize me from the X-factor, but I will be here as much as I can to finish school and get a good education. That’s the most important of me.

Han log och man såg hans smilgropar, jag log mot honom och han log tillbaka. När han hade talat kvar fäste jag blicken i knät och bad en tyst bön om att jag inte skulle behöva presentera mig. En tystnad la sig och jag sneglade upp och såg Harry stå med världens leende och peka på mig. Okej, jag gillar honom inte. Med darrande knän ställde jag mig upp och försökte komma på vad jag skulle säga, jag kunde ju knappast säga att jag blev så grovt mobbad på min gamla skola att jag var tvungen att flytta över 100 mil därifrån.

-          Hi, I’m Julia and I am from Sweden if you couldn’t tell with the accent. I thought it was time for a change so I decided to move to London and continue school here instead, so here I am.

Så manga blickar på lilla mig samtidigt, det hettade upp på kinderna och jag försökte hitta en punkt att fokusera blicken på. När jag var klar så kollade jag ner och såg en tjej som satt och log stort mot mig, jag pekade på henne och hon studsade glatt upp. Jag kunde inte fokusera på vad de andra sa utan satt mest och försökte få ner pulsen och rodnaden, Harry satt och småflinade åt mig hela tiden. Jag hörde hur läraren sa att vi skulle ta lunch och man skulle hålla ihop i klassen, Harry kom fram till mig och tog fram handen och drog upp mig. Alla pratade lite smått och det kändes som att alla viskade om mig. Vi kom fram till matsalen och möttes av en restaurang liknande sal, man beställde mat som man ville ha och fick sedan hämta den. Hela klassen satt samlade runt ett långbord, lite små konversationer fördes och Harry pratade hela tiden i telefon och det lät seriöst så jag ville inte avbryta. Tjejen jag hade pekat på lutade sig fram och sa mitt namn, alla blickar var riktade mot mig.

-          Julia, you said you were from Sweden.

-          Yes?

-          What’s like there? Hot boys?

-          Haha, its pretty much like this. Not as much people though, and well the boys are pretty hot.

När jag sa det gav Harry mig en blick och jag små fnittrade lite, inte för att tjuvlyssna eller så men jag blev helt stel när jag hörde han säga: Seriously do you want me to ditch my first day of school? Well I won’t do it. You can practice without me.