Motvilligt drog han med mig mot resten av killarna. Jag ville inte träffa någon just nu och speciellt inte dem. Jag vet ju trots allt inte om jag kunde hålla allt inom mig. Helst skulle jag vilja gå ut i en skog och skrika, skrika tills rösten inte bärde. Men istället skulle jag låtsas som ingenting. Han tog tag i min hand och drog mig fram. När vi kom nämre så märkte jag att killarna kollade åt vårat håll. Det var för mörkt för att se deras ansikten men jag kunde på en gång skilja på vem som var vem ändå. 

 

Dem skrattade. Niall hade lämnat min sida och jag kände mig så otroligt liten och försvarslös. Harry dök upp vid min sida och pillade lite på min hand. Åh nej, inte detta igen. Jag flyttade till London för att få en ny start. Jag rykte ifrån mig handen och han kollade på mig med sorgsna ögon. Skulle jag få dåligtsamvete för det? Nja knappast. 

 

Niall såg full i fan ut och Harry blängde på honom. Resten av oss skrattade. Det var uppenbart att Harry gjorde sitt bästa för att få honom att se ut som den oskyldige och blyga killen men vi visste alla att det inte var sant. 

 

Harry såg nöjd ut och dem andra var nog mest nöjda över att komma bort från kylan. Vi travade upp från trapporna och gick som på ett led, alla lite halvt flåsandes. Vi alla skulle behöva ett riktigt fyspass. Vi passerade Nialls dörr och jag bara följde efter, det spelade liksom ingen roll vart vi var bara jag fick mitt förbaskade te. Louis drog fram en nyckel och öppnade dörren som var framför oss. Vi stamplade alla in en efter en och jag lydde deras exempel med att slänga av sig skorna och bildade ett liknande mount everest av ytterkläderna. 

 

Harry reste sig upp från soffan och gick mot mig med ett stort leende på läpparna. Han passerade mig och jag började följa efter honom. Jag skulle alltså vara ensam i ett rum med Harry. Killen som kan få vem som helst på fall. Detta kan ju bli... Intressant.