Jag slängde återigen boken på bordet och kravlade upp från soffan. Jag gick raka vägen till speglen i hallen. Ärren var synliga men kunde lätt täckas med smink. Jag studerade mig själv och tog på såren. Det sved till lite men de flesta var sårskorpor. Jag gick med bestämda steg mot badrummet och tog tag i sminkväskan. Jag pudrade lätt och led i processen. Tillslut såg man knappt ärren. Jag gick till hallen och drog på mig en mössa och halsduk, sedan begav jag mig ut. Jag hade en tjocktröja och jeans så när jag kom utanför dörren frös jag inte. Jag stannade upp precis framför dörren och kollade ut. Det var ganska mörkt och endast några få människor ute. Alla var upptagna i sitt egna och det var skönt. Jag andades in luften och gick åt vänster. Jag visste inte vart jag var på väg eller vad jag skulle göra, jag kunde bara inte stå ut med att sitta och få flashbacks. Utan att jag själv var medveten om det hade mina fötter styrt mig ända  till Nialls lägenhet. Jag kollade upp och blev chockad. Hade jag verkligen gått så långt? En bil kom körande mot mig och jag stod kvar stilla fortfarande förvånad över min kapacitet till att gå. Bilen stannade precis vid min sida och dörren öppnades och ett alldeles för bekant skratt hördes. Jag vände snabbt på klacken och gick tillbaka samma väg som jag hade kommit ifrån. Jag hörde rösterna prata och jag hörde mitt namn nämnas. Fan, dem kan inte se mig så här.

 

We were in the car on our way home. We were suprisingly not tired and kept on makeing theese horrible and stupid jokes. It had been a good day. We pulled up and opened the door. There was a girl standing there. I didn't see much of her but she looked familiar. Niall laughed and she kind of froze and then walked away fast. 

 

I didn't even have time to react before Niall ran as fast as he could to the girl we tought was Ali. He soon catched up and grabed her. They were out of my sight.

 

Med raska steg gick jag i motsatt riktining mot dem. Jag kunde höra steg bakom mig och jag rös till. När jag kände händer som starkt höll fast mig fick jag lite panik. Jag gjorde någon konstig mannöver och händerna lossnade. Jag kollade in i personens ögon och såg på en gång att ögonen tillhörde Niall. Han såg orolig ut, hade sminket försvunnit? 

 

Jag pustade lite vilket fick honom att bli ännu mer förvirrad. Vad skulle jag säga till honom? Sanningen? Knappast, han skulle klandra sig själv för att jag hade fått så mycket uppmärksamhet i median. Att berätta att det var Jason som hade gjort det fanns inte heller som alternativ, Niall skulle bli galen och leta upp honom. 

 

Han var för söt endå. Så snäll och omtänksam, det är min Niall det.