Vi gick tillsammans mot kafeterian och sa inte ett ord. Adam studerade mig konstant och man kunde se hur hela hans hjärna jobbade i hög varv för att komma på vad det var som hänt. Jag gjorde mitt bästa för att komma på en lögn men det var helt tomt. Vi kom fram till kafeterian och det var stort. större än jag hade förväntat mig. Adam tog täten och gick rakt mot ett bord.

 

Jag nickade och log tacksamt. Han var för rar, han både pratar engelska med mig och köper mat till mig. Jag drog ut stolen och satte mig ner och placerade droppet vid min sida. Jag fick några blickar, det var uppenbarligen inte ofta någon av patienterna kom ner dit. Jag kollade ner i mina händer, det var i stort sätt det ända som inte var täckta med ärr. Jag drog en djup suck och hörde en bricka ställas ner. Min blick fördes upp mot bordet och mittemot mig satt Adam och en bricka låg precis framför mig. På brickan låg en hamburgare och pommes. Jag kunde nästan känna hur det vattnades i munnen och att dreglet var på väg. Jag tog tag i hamburgaren och inspekterade den noga innan jag tog ett stort bett. Adam skrattade lätt åt mig och jag log med munnen full av mat. Jag tuggade och sväljde, jag öppnade munnen. Det var dags, jag skulle berätta vad som hade hänt.

 

Man såg på hela honom att det var svårt att säga. Det vibrerade i min lilla ficka och jag tog upp mobilen. Det var Niall som ringde. Jag tog ett djupt andetag och drog med darrande fingrar på svara.

 

Han hann inte svara innan jag la på. Jag pustade ut och Adam kollade på mig med en nästan besviken blick. Jag pallade verkligen inte detta, att alla ville veta allt om mig. Att jag skulle vara tvungen att berätta precis allt. Jag vet att Adam sagt att jag inte behövde berätta men jag vet även att han suktar efter att få veta. Men vad skulle jag säga liksom? Mitt ex kom till mig och misshandlade mig sedan lämnade han en lapp men jag kan inte berätta vad det står på lappen för då måste jag berätta om min allra mörkaste hemlighet? Nej inte riktigt. 

 

Han var verkligen helt borta. Han kunde inte ens visa lite medkänsla när han sa det utan det var som en robot. Jag ville inte göra honom besviken men jag var tvungen, jag trodde att jag var redo att berätta men jag är helt enkelt inte det. Om jag berättar för någon så kommer den personen tvinga mig att berätta för fler och då kommer allt sabbas. Jason kommer berätta för polisen och jag kommer se ut som den skyldiga. Jag sitter i en återvändsgränd och ingen kan ta mig här ifrån. 

 

Jag reste mig upp och hindrade Adam att hänga med. Tog tag i mitt dropp och gick sakta där ifrån. Jag anlände till min säng och skulle precis blunda då jag hörde steg kommandes mot mitt rum. Jag öppnade ögonen igen och såg samma sköterska som innan, hon såg bekymrad ut.

 

Hon nickade långsamt och gick med osäkra steg ut ur rummet. Jag låg kvar och strax efter kom flera sköteskor och doktorer in och förklarade för mig vad jag inte fick göra och hur mycket sömn jag behövde. Det var liksom ett stort ända surr. Jag hade på mig mina mjukisbyxor och fick en tröja från sjukhuset, tydligen var min pyjamaströja helt söndrig och blodig. Kort där efter åkte jag återigen i en ambulans och stod utanför min lägenhet. Jag kollade upp mot den, rädd att möta det jag lämnade och rädd för att få flashbacks. Folk som gick förbi mig gav mig medlidande blickar. Men det var inte en ända som visade intresse av att ens fråga hur det var med mig. Jag gick upp mot min lägenhet och öppnade dörren, det var inte låst. Det var precis som jag hade lämnat det. Fullständig kaos. Jag orkade inte städa utan la mig mitt i allt kaos och bara tänkte. Tänkte på allt och ingenting, vad skulle jag göra nu?