Teet skvätte upp och brände mina händer, när jag kom ut till de andra så reagerade dom inte ens. De var helt inne i filmen och om jag inte har helt fel så var det hunger games, jag borrade ner rumpan i soffan och lutade mig lätt mot Niall med benen utsträcka på divanen. Ett tag senare dök Harry upp och niall blev överglad för sin macka.

 

Låtsades inte höra något utan satt helt fast med blicken på tvskärmen. Jag kände hur Niall suckade och reste sig upp och jag kände att någon tog hans plats, uppenbarligen Harry. Inget fel med det, inte alls. Det är bara det att det är så grymt konstigt mellan oss, jag vet inte vad vi är längre. Vi är som ett livslevande beslutsångest. 30 minuter in i filmen började han viska saker i mitt öra, det började med random saker som airplane och dust men gick snabbt över till sexiga meningar. Han berättade saker han ville göra med mig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen utan reste mig och upp sa att jag skulle gå på toa, ingen annan förutom Harry brydde sig och han följde mig med blicken. Jag gick längsmed korridoren tills jag kom fram till toaletten, jag låtse snabbt om mig och gick fram till handfatet. Sminket hade börjat försvinna och man kunde nästan se några ärr, en plötslig knack på dörren och jag hoppade till av rädsla. Försiktigt öppnade jag dörren och kikade ut, där stod Harry med ett snett leende.

 

 

Han började gå ifrån mig och jag kunde inte säga något annat än att jag ville ha honom.

 

 

Han stannade upp och vände sig om och gick med försiktiga steg mot mig, han stannade inte på vanligt avstånd och inte heller på det avståndet vi hade haft i köket utan nu var avståndet nästan obefintligt. Det var mörkt ute i korridoren vilket gjorde mig självsäker med att mina ärr inte skulle synas. Hans läppar snuddade mina som att han lekte med mig, jag tog tag i hans nacke och förde hans läppar mot mina. De koliderade och våra tungor fördes i takt, det var en film kyss. En kyss som inte borde hända i verkligheten, det kändes så bra men samtidigt så fel. Han förde kyssarna ner mot min nacke och upp igen, denna killen kunde kyssas. Vi tumblade in i ett sovrum och kastade oss på sängen, några väl placerade kyssar sedan började han knäppa upp mina byxor. Det var då jag kom tillbaka till jorden, jag kunde inte ta av mig kläderna då skulle han se alla blåmärken och ärr. Jag satte mig upp och Harry kollade på mig med stora förvirrade ögon.

 

 

Det lät som att jag hade mens men har accepterade det och drog mig upp från sängen. En lätt puss på mina läppar sedan återförendades vi med de andra, de hade nog inte ens märkt att vi var borta.

---

I suuuuuuuck

---

Har du någonsin känt dig så hjälplös och maktlös att du inte vet vad som är upp och ner? Förmodligen inte, men jag har växt upp med detta. Varje dag har varit en kamp, det började redan under unga år. Jag växte upp med en mamma som ständigt satt och grät och med en pappa som hade alldeles för svårt att släppa spritflaskan, för mig var detta fullt normalt. Tills jag kom upp i tonåren det vill säga. Allt förändrades, i min värld det vill säga mamma och pappa fortsatte med samma stil som de alltid hade haft. Jag vågade inte ta hem kompisar hem för oron att pappa skulle ligga däckad i soffan och höra mammas ständiga snyftande, inte för att jag hade så många kompisar. Stryk det, jag hade inte en ända. Ingen ville umgås med mig, det började med den klassiska mobbningen. Som en liten tjej under mellanstadiet som blev dagligen mobbad genom elaka ord som jag inte ens visste betydelsen på, självklart tog jag åt mig men jag gjorde mitt bästa för att låtsa som inget. När de hårda orden inte verkade fungera gick de över till att behandla mig som luft och tro mig, jag skulle hellre fortsätta bli kallad dumma grejer. Här är jag nu, i slutet av sommarlovet och ska snart börja första året på gymnasiet, eller high school som det heter här. Jag befinner mig inte längre i kalla, tråkiga, mobbningsfyllda Sverige utan står nu med båda fötterna där jag alltid har velat vara. Självklart skulle det bli en stor förändring nu när jag skulle ha alla ämnen på Engelska och kanske till och med ha en chans att inte bli den socialtutstötta, men för höga förväntningar hade jag inte. Sakta men säkert började jag få ordning på min studentbostad som låg 5 minuters promenad från skolan. Jag kommer fortfarande ihåg kvällen innan min första dag i den nya skolan, jag var uppspelt men samtidigt otroligt nervös. Jag gick runt och runt i den lilla lägenheten och sneglade på klockan varannan sekund, till slut gick jag och la mig i sängen klockan var blott 8. Inte en blund sov jag den natten, när alarmet äntligen ringde flög jag upp och med världens största leende på läpparna så hoppade jag runt och tog på mig kläder och gjorde en god frukost. Jag kan fortfarande känna samma känsla som jag hade när jag gick till skolan, det kändes som att magen skulle vändas in och ut och jag var tvungen att stanna flera gånger för att det kändes som att jag skulle spy. När jag såg skolans entré och alla ungdomar som gick runt på gräsmattan framför huvudentrén, alla verkade gå själva. Det gjorde mig lite lugnare men pulsen låg fortfarande 120. Halvt andfådd gick jag med så självsäkra steg som möjligt mot den stora dörren, jag passerade många människor på vägen och det verkade som att alla stirrade på mig. Redan då trodde jag att min dom var satt, jag skulle bli mobbad här också, det spelade ingen roll om vart i hela världen jag åkte, jag skulle aldrig passa in. Jag svalde en stor klump och kände hur min självsäkra gång förvandlades till att jag gjorde mitt bästa för att gömma mig. Jag letade upp klassrummet som skulle bli mitt hemklassrum, när jag kom fram satt redan ca 10 stycken i rummet vid bänkarna med blickarna fästa vid tavlan, men så fort jag tog första steget innanför dörren var det som att jag hade skrikit: LOOK AT ME! Jag stannade upp och drog fram mitt hår och gömde mig bakom det. Jag slog mig ner i hörnet och packade upp en penna och anteckningsblock ur från min väska, sedan satt jag där. Som en i mängden, jag kände mig inte särskilt annorlunda och uppenbarligen var det inte någon som kände någon annan i klassen. Inte än i alla fall. Det trillade in fler och fler personer, jag tog upp mobilen för att undvika direkt ögonkontakt med någon. Det hade inte hänt något som vanligt, inte ens min egna mamma och pappa hade hört av sig på en vecka. Jag väcktes ur mina tankar då jag hörde någon harkla sig, jag kollade snabbt upp och möttes av en kille. Han hade stort lockigt hår, bruna ögon som man kunde drunkna i och de där läpparna som såg ytterst kyssvänliga ut. Ett leende formades på hans läppar och jag slet besviket blicken ifrån dom, han inspekterade mig och jag inspekterade honom.

-          Hi I’m Harry, you’re not from here right?

-          Hej.. Oh sorry, hi I’m Julia and no I’m from Sweden, how about you?

-          Born and raised here, so do you know anyone who lives here or did you just decide to move out to London for fun?

Jag visste att det han sa om att flytta hit själv bara för skojs skull var ironiskt men det var ju sant.

-          The second alternative actually.

-          Oh, well now you can’t say that you’re all alone, you know me now.

-          Well I wouldn’t call this knowing you but I look forward getting to know you.

-          Haha, I like you. So is it your first year in a English school?

-          Yes, I’m not very good with the language though..

-          You got that cute Swedish accent, never lose it.

Precis när han hade sagt det kom läraren in, han slog sig ner brevid mig och jag kände hur hans blickar brände mot mig. Hade jag precis skaffat mig en vän? Jag hade kämpat för att få en ända under 9 år i skolan men här får jag en efter mindre än en timme, varför flyttade jag inte hit innan? Läraren började gå igenom massa information om skolan och hur de skulle betygsätta alla och sedan var det dags för de hemska namnlekarna. Jag visste ju inte en ända engelsk.. Vi fick alla sätta oss i en ring och läraren började med att presentera sig och sedan pekade på en person som sedan skulle presentera sig och sen peka osv, när läraren hade presenserat sig så pekade han på Harry och han ställde sig upp utan några som helst bekymmer och pratade om sig själv.

-          Well I’m Harry, Harry Styles. I don’t know if anyone of you recognize me from the X-factor, but I will be here as much as I can to finish school and get a good education. That’s the most important of me.

Han log och man såg hans smilgropar, jag log mot honom och han log tillbaka. När han hade talat kvar fäste jag blicken i knät och bad en tyst bön om att jag inte skulle behöva presentera mig. En tystnad la sig och jag sneglade upp och såg Harry stå med världens leende och peka på mig. Okej, jag gillar honom inte. Med darrande knän ställde jag mig upp och försökte komma på vad jag skulle säga, jag kunde ju knappast säga att jag blev så grovt mobbad på min gamla skola att jag var tvungen att flytta över 100 mil därifrån.

-          Hi, I’m Julia and I am from Sweden if you couldn’t tell with the accent. I thought it was time for a change so I decided to move to London and continue school here instead, so here I am.

Så manga blickar på lilla mig samtidigt, det hettade upp på kinderna och jag försökte hitta en punkt att fokusera blicken på. När jag var klar så kollade jag ner och såg en tjej som satt och log stort mot mig, jag pekade på henne och hon studsade glatt upp. Jag kunde inte fokusera på vad de andra sa utan satt mest och försökte få ner pulsen och rodnaden, Harry satt och småflinade åt mig hela tiden. Jag hörde hur läraren sa att vi skulle ta lunch och man skulle hålla ihop i klassen, Harry kom fram till mig och tog fram handen och drog upp mig. Alla pratade lite smått och det kändes som att alla viskade om mig. Vi kom fram till matsalen och möttes av en restaurang liknande sal, man beställde mat som man ville ha och fick sedan hämta den. Hela klassen satt samlade runt ett långbord, lite små konversationer fördes och Harry pratade hela tiden i telefon och det lät seriöst så jag ville inte avbryta. Tjejen jag hade pekat på lutade sig fram och sa mitt namn, alla blickar var riktade mot mig.

-          Julia, you said you were from Sweden.

-          Yes?

-          What’s like there? Hot boys?

-          Haha, its pretty much like this. Not as much people though, and well the boys are pretty hot.

När jag sa det gav Harry mig en blick och jag små fnittrade lite, inte för att tjuvlyssna eller så men jag blev helt stel när jag hörde han säga: Seriously do you want me to ditch my first day of school? Well I won’t do it. You can practice without me. 

Han ledde in mig i ett litet kök med alla dem senaste prylarna. Dock såg allting ut som att vara sprillans nytt och aldrig använt. Han lutade sig lätt mot bänken med armarna i kors och granskade mig, uppifrån och ner. Jag skruvade på mig besvärat och bet mig i läppen. Man kan inte undangå det faktum att han är snygg som en jävel och egentligen är ganska charmig. Hans blick hade fastnat och vad jag kunde läsa av så var det på mina bröst, hade jag en fläck på tröjan? Jag sneglade ner åt men ingenting var där jag kollade upp på Harry igen och han var betydligt mycket närmre än han hade varit innan. Han tog ännu ett steg fram och hans kropp krockade med min. Hjärtat slog snabbare och jag började flåsa. Lugna ner dig nu Ali. Han förde ansiktet mot mig och jag ryckte motvilligt bakåt lite. Han log ett snett leende och fortsatte. Hans mun nådde mitt öra och när han pratade kittlade det sådär jobbigt. 

 

Han backade undan fortfarande det där lilla leendet på läpparna. Lekte han med mig? Ville han att jag skulle bli sexuellt  frustrerad? Han började rota i skåpen efter te och till slut gav han ifrån sig ett litet glädjeskrik och hopp när han hittade teet. Vattnet var skållhett och jag vågade inte ens smutta på det, risken att bränna upp hela munnen var för stor. Jag spanade in Harry medan han gick runt i köket i jakt på något redskap. Då och då kollade han upp och åt mitt håll, varje gång det hände kollade jag bort och låtsades som ingenting.

 

Han såg ut som en liten hjälplös valp och vem kan säga emot dem? Nej precis ingen. Jag hoppade av stolen och gick mot köket. När jag rundade köksön så såg jag lite mer än vad jag ville se. Där stod Harry i endast kalsonger. Han reagerade inte ens, han var fortfarande på jakt efter smörkniven. Jag harklade mig lätt och Harry kollade på mig på en gång. Han höjde ena ögonbrynet och kollade på mig frågandes. Jag pekade lite diskret på hans kalsonger och han log på en gång. Han hade allt uträknat. 

 

Han återgick till att leta efter smörkniven och jag tog en sista glansning innan jag gick fram till en låda och hittade på en gång 5 olika smörknivar. Jag la en av dem på bänken och Harry tittade på mig och gick långsamt mot mig och jag fick anstränga mig för att höra vad han sa.

 

Slam dunk krasch, där stod jag och rodnade som ett fån. Jag vände på klacken och tog mitt te i farten och gick i rask takt mot vardagsrummet. Shit pommes, han var en jävel på att flörta!

Jag känner mig så grymt dålig. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för bristen på kapitel. Dagen har varit fullsmockad och detta är min enda lediga tid hitillis och jag planerar på en tidig natt så tar därför inte tag i ett kapitel nu. I morgon ska jag jobba samt plugga så vi får se om det blir något i morgon. Annars är jag 99% säker på att det kommer ett kapitel på onsdag, om inget oväntat inträffar. Hur har ni det? Mycket i skolan? Själv är jag helt slut i både kropp och själ. Och det är sjukt att det redan har gått 1 månad sedan jag började. Vi taggar höstlov mina vänner!

Motvilligt drog han med mig mot resten av killarna. Jag ville inte träffa någon just nu och speciellt inte dem. Jag vet ju trots allt inte om jag kunde hålla allt inom mig. Helst skulle jag vilja gå ut i en skog och skrika, skrika tills rösten inte bärde. Men istället skulle jag låtsas som ingenting. Han tog tag i min hand och drog mig fram. När vi kom nämre så märkte jag att killarna kollade åt vårat håll. Det var för mörkt för att se deras ansikten men jag kunde på en gång skilja på vem som var vem ändå. 

 

Dem skrattade. Niall hade lämnat min sida och jag kände mig så otroligt liten och försvarslös. Harry dök upp vid min sida och pillade lite på min hand. Åh nej, inte detta igen. Jag flyttade till London för att få en ny start. Jag rykte ifrån mig handen och han kollade på mig med sorgsna ögon. Skulle jag få dåligtsamvete för det? Nja knappast. 

 

Niall såg full i fan ut och Harry blängde på honom. Resten av oss skrattade. Det var uppenbart att Harry gjorde sitt bästa för att få honom att se ut som den oskyldige och blyga killen men vi visste alla att det inte var sant. 

 

Harry såg nöjd ut och dem andra var nog mest nöjda över att komma bort från kylan. Vi travade upp från trapporna och gick som på ett led, alla lite halvt flåsandes. Vi alla skulle behöva ett riktigt fyspass. Vi passerade Nialls dörr och jag bara följde efter, det spelade liksom ingen roll vart vi var bara jag fick mitt förbaskade te. Louis drog fram en nyckel och öppnade dörren som var framför oss. Vi stamplade alla in en efter en och jag lydde deras exempel med att slänga av sig skorna och bildade ett liknande mount everest av ytterkläderna. 

 

Harry reste sig upp från soffan och gick mot mig med ett stort leende på läpparna. Han passerade mig och jag började följa efter honom. Jag skulle alltså vara ensam i ett rum med Harry. Killen som kan få vem som helst på fall. Detta kan ju bli... Intressant. 

Jag slängde återigen boken på bordet och kravlade upp från soffan. Jag gick raka vägen till speglen i hallen. Ärren var synliga men kunde lätt täckas med smink. Jag studerade mig själv och tog på såren. Det sved till lite men de flesta var sårskorpor. Jag gick med bestämda steg mot badrummet och tog tag i sminkväskan. Jag pudrade lätt och led i processen. Tillslut såg man knappt ärren. Jag gick till hallen och drog på mig en mössa och halsduk, sedan begav jag mig ut. Jag hade en tjocktröja och jeans så när jag kom utanför dörren frös jag inte. Jag stannade upp precis framför dörren och kollade ut. Det var ganska mörkt och endast några få människor ute. Alla var upptagna i sitt egna och det var skönt. Jag andades in luften och gick åt vänster. Jag visste inte vart jag var på väg eller vad jag skulle göra, jag kunde bara inte stå ut med att sitta och få flashbacks. Utan att jag själv var medveten om det hade mina fötter styrt mig ända  till Nialls lägenhet. Jag kollade upp och blev chockad. Hade jag verkligen gått så långt? En bil kom körande mot mig och jag stod kvar stilla fortfarande förvånad över min kapacitet till att gå. Bilen stannade precis vid min sida och dörren öppnades och ett alldeles för bekant skratt hördes. Jag vände snabbt på klacken och gick tillbaka samma väg som jag hade kommit ifrån. Jag hörde rösterna prata och jag hörde mitt namn nämnas. Fan, dem kan inte se mig så här.

 

We were in the car on our way home. We were suprisingly not tired and kept on makeing theese horrible and stupid jokes. It had been a good day. We pulled up and opened the door. There was a girl standing there. I didn't see much of her but she looked familiar. Niall laughed and she kind of froze and then walked away fast. 

 

I didn't even have time to react before Niall ran as fast as he could to the girl we tought was Ali. He soon catched up and grabed her. They were out of my sight.

 

Med raska steg gick jag i motsatt riktining mot dem. Jag kunde höra steg bakom mig och jag rös till. När jag kände händer som starkt höll fast mig fick jag lite panik. Jag gjorde någon konstig mannöver och händerna lossnade. Jag kollade in i personens ögon och såg på en gång att ögonen tillhörde Niall. Han såg orolig ut, hade sminket försvunnit? 

 

Jag pustade lite vilket fick honom att bli ännu mer förvirrad. Vad skulle jag säga till honom? Sanningen? Knappast, han skulle klandra sig själv för att jag hade fått så mycket uppmärksamhet i median. Att berätta att det var Jason som hade gjort det fanns inte heller som alternativ, Niall skulle bli galen och leta upp honom. 

 

Han var för söt endå. Så snäll och omtänksam, det är min Niall det.

It wasn't the same to perform anymore. I didn't get that special buzz anymore. I knew that the boys felt the same thing but we didn't want to admit it. We had just ran off stage and we all laid down. I shared the sofa with Harry and the rest laid on the floor. I was worried for Ali. I felt horrible for me not being there. Something was wrong and I don't know if its for the best not knowing. I heard a soft moan from Harry and smiled abit. We all started to make theese different sounds. Wow we were really odd. Paul entered the room and we all got quiet. He smiled at us, Paul was like a father. He was our tour father. 

 

None of us said anything, we just waited for the 'but' to appear. It was allways a but.

 

I loved meeting fans. They are the reason that we are who we are, even if they cross the line I still love them. But the interwievs was just a pain. It was allways the same questions. Sometimes it was fun but not often. We pulled it together and were lead into a room and got some more makeup put on. Gosh I felt like a girl. We sat down on some chairs and were told that the interwievers would come in soon. We all sat and thought, I didn't want to think. I knew that the only thing I would think about was Ali. Suddenly the door opened and this beautiful girl entered the room. I could almost hear Harrys smile and how he suddenly got very intressted. She sat down infront us and pulled the ordinary first question.

 

I didn't react that much but wow, Harry was flirting. I was kind of spaced out and when the all yelled Niall that's when I reacted. 

 

The girl took notes and looed pleased. Something told me that she would change the story and make it sound like me and Ali are together. To be honest I didn't really care. The interwiev was over and I saw Harry asking the girl for her number. She simply showed her hand infront his face and on the left hand there was a ring. I got shocked and well I can only imagine how shocked Harry must have gotten. Harry took the place next to me and I had to teas him abit.

 

I couldn't help it, I laughed and he punched me softly on my arm. The door entered and two girls walked in. They looked really nervous and look really contenrated. I huged them and then we took our places and the camera went of. First picture of many.

 

Jag soppade bort det värsta och slängde det trasiga. Lägenheten såg inte lika mysig och hemtrevlig ut längre. Jag dubbelkollade att jag hade låst ordentligt och gick sedan o la mig i soffan. Jag kollade på den stora bokhögen framför mig. Det var lika bra att börja plugga. Så att jag skulle ligga någorlunda på samma nivå som mina blivande klasskompisar. Om endast några dagar skulle jag börja en helt ny skola och träffa helt nya människor. Spännande men samtidigt otroligt läskigt. Jag började med matten, efter endast en sida med lite genomgång gav jag upp. Pluggandet kunde vänta.

Jag har bestämt att inte skaffa en ersättare utan uppdatera när jag vill/har tid/känner för det. Känns dumt att lägga ner något man har jobbat hårt med och faktiskt är stolt över! 

Vi gick tillsammans mot kafeterian och sa inte ett ord. Adam studerade mig konstant och man kunde se hur hela hans hjärna jobbade i hög varv för att komma på vad det var som hänt. Jag gjorde mitt bästa för att komma på en lögn men det var helt tomt. Vi kom fram till kafeterian och det var stort. större än jag hade förväntat mig. Adam tog täten och gick rakt mot ett bord.

 

Jag nickade och log tacksamt. Han var för rar, han både pratar engelska med mig och köper mat till mig. Jag drog ut stolen och satte mig ner och placerade droppet vid min sida. Jag fick några blickar, det var uppenbarligen inte ofta någon av patienterna kom ner dit. Jag kollade ner i mina händer, det var i stort sätt det ända som inte var täckta med ärr. Jag drog en djup suck och hörde en bricka ställas ner. Min blick fördes upp mot bordet och mittemot mig satt Adam och en bricka låg precis framför mig. På brickan låg en hamburgare och pommes. Jag kunde nästan känna hur det vattnades i munnen och att dreglet var på väg. Jag tog tag i hamburgaren och inspekterade den noga innan jag tog ett stort bett. Adam skrattade lätt åt mig och jag log med munnen full av mat. Jag tuggade och sväljde, jag öppnade munnen. Det var dags, jag skulle berätta vad som hade hänt.

 

Man såg på hela honom att det var svårt att säga. Det vibrerade i min lilla ficka och jag tog upp mobilen. Det var Niall som ringde. Jag tog ett djupt andetag och drog med darrande fingrar på svara.

 

Han hann inte svara innan jag la på. Jag pustade ut och Adam kollade på mig med en nästan besviken blick. Jag pallade verkligen inte detta, att alla ville veta allt om mig. Att jag skulle vara tvungen att berätta precis allt. Jag vet att Adam sagt att jag inte behövde berätta men jag vet även att han suktar efter att få veta. Men vad skulle jag säga liksom? Mitt ex kom till mig och misshandlade mig sedan lämnade han en lapp men jag kan inte berätta vad det står på lappen för då måste jag berätta om min allra mörkaste hemlighet? Nej inte riktigt. 

 

Han var verkligen helt borta. Han kunde inte ens visa lite medkänsla när han sa det utan det var som en robot. Jag ville inte göra honom besviken men jag var tvungen, jag trodde att jag var redo att berätta men jag är helt enkelt inte det. Om jag berättar för någon så kommer den personen tvinga mig att berätta för fler och då kommer allt sabbas. Jason kommer berätta för polisen och jag kommer se ut som den skyldiga. Jag sitter i en återvändsgränd och ingen kan ta mig här ifrån. 

 

Jag reste mig upp och hindrade Adam att hänga med. Tog tag i mitt dropp och gick sakta där ifrån. Jag anlände till min säng och skulle precis blunda då jag hörde steg kommandes mot mitt rum. Jag öppnade ögonen igen och såg samma sköterska som innan, hon såg bekymrad ut.

 

Hon nickade långsamt och gick med osäkra steg ut ur rummet. Jag låg kvar och strax efter kom flera sköteskor och doktorer in och förklarade för mig vad jag inte fick göra och hur mycket sömn jag behövde. Det var liksom ett stort ända surr. Jag hade på mig mina mjukisbyxor och fick en tröja från sjukhuset, tydligen var min pyjamaströja helt söndrig och blodig. Kort där efter åkte jag återigen i en ambulans och stod utanför min lägenhet. Jag kollade upp mot den, rädd att möta det jag lämnade och rädd för att få flashbacks. Folk som gick förbi mig gav mig medlidande blickar. Men det var inte en ända som visade intresse av att ens fråga hur det var med mig. Jag gick upp mot min lägenhet och öppnade dörren, det var inte låst. Det var precis som jag hade lämnat det. Fullständig kaos. Jag orkade inte städa utan la mig mitt i allt kaos och bara tänkte. Tänkte på allt och ingenting, vad skulle jag göra nu?

Men jag har beslutat att leta efter en ersättare till denna novellen.. Jag har beslutat detta efter en del velande fram och tillbaka. Om DU är intresserad av att ta över bloggen så kommentera här så väljer jag ikväll eller imorgon. Det har verkligen varit jätte kul att få skriva här och allt de positiva jag har fått. Ni har verkligen gjort mina dagar. Ni är alla underbara och förtjänar det bästa! 

 

 

Dessvärre blir det inget kapitel idag.. Ni får tycka exakt vad ni vill. Jag kom nyss hem från en match som var så orättvis. Vi hade allt tills de sista 5 minuterna då dom får in 2 skit mål. Så ja, jag är måttligt förbannad. Hoppas ni förstår. xx

Mobilen var fylld med sms från killarna, dom flesta var från Niall. Jag orkade inte läsa igenom alla utan skickade ett sms till Niall: Hi, sorry I've been unable to contact. I don't want to tell you why but I can't see you for a while. Hope you understand..  Jag kollade upp från mobilen och drog en lättad suck. Jag ville verkligen inte berätta för någon av killarna, dom skulle bara göra det till en större grej än det var. Dessutom behöver dom koncentrera sig på sin musik och att utvecklas inom den och även hålla kontakten med fans. Sjuksköterskan kom återigen in i rummet och denna gången med en bricka. Det var först då jag insåg hur hungrig jag var.

 

Hon nickade och log mot mig sedan gick hon ut igen. Jag tog bort det lilla locket som täckte brickan. Där låg det någon sortspasta och någon gegga med kyckling. Jag förde skeptiskt en bit mot munnen och tuggade långsamt, det var faktiskt helt okej. Jag slängde i mig resten och tallriken var tillslut helt tömd. Jag var fortfarande hungrig. Jag skådade den lilla burken med jello. Den hoppade jag nog över. Jag förde benen över kanten och tog tag i min ställning där droppet hängde. Utan skor eller strumpor trevade jag runt i sjukhuset på jakt efter en kafeteria. Jag stötte på lite doktorer som kollade på mig snett. Hade jag något i ansiktet eller vad var det som hände? Jag passerade en spegel och insåg då först hur mycket märken jag hade i ansiktet. Jag vågde knappt gissa på hur det skulle vara på resten av kroppen. Jag snubblade till och landade i ett knä. Som tur var nuddade inte huvudet något så jag mådde relativt bra. Jag kollade upp och stötte på det bekanta ansiktet. Där satt Adam och kollade på mig med stora ögon.

 

Jag ställde mig hastigt upp och alldeles för hastigt. Det blev helt svart framför ögonen och det försvann aldrig. Jag kände själv hur jag gunggade fram och  tillbaka. Efter ett tag kände jag ett par händer som hade ett fast grepp kring mina axlar. Jag fick hemska flashbacks från den kvällen allt hände och försökte slita mig loss. Han höll mig för hårt och jag hörde hur folk började viska. Det klarnade upp framför ögonen och jag slutade gungga. Jag vände mig om och såg Adam stå där med en förvirrad blick.

 

Jag öppnade ögonen och blicken var helt suddig, det gjorde ont i hela kroppen. Jag kämpade för att lyfta handen mot ansiktet och tog försiktigt mig för kinden. Det sved och gjorde riktigt ont. Jag hörde mummel långt långt borta och jag blundade ännu en gång. Personen som hade gjort detta mot mig var uppenbarligen kvar. Jag hörde steg komma mot mig och stannade brevid mig. Han skrattade. Fattar ni det? Han skrattade, han var nöjd över det han hade gjort och om jag inte hade haft så pass ont hade jag slått till honom. Jag kände någon vätska på min kind och tog förgivet att det var spott. Vem var denna sjuka människa? Han gick ifrån mig och slängde igen dörren, hårt och fyllt med ilska. Jag öppnade ännu en gång ögonen och denna gången var det klarare. Jag låg i mitt vardagsrum, jag kollade runt lite och hela stället var kaos. Prylar som en gång legat fint på bord och bänkar låg på golvet. Soffkuddar var sönder och det låg fjädrar överallt. Jag stönade och kravlade mig upp så att jag satt på rumpan. Huvudet bankade och det pulserade i hela min kropp. Jag samlade kraft och gick mot köket. En steg i taget samtidigt som jag höll mig i föremål för att inte tappa balansen. Köket var en röra med blod på golvet och brevid blodet låg en lapp. Jag lutade mig försiktigt ner och tog upp lappen det högg till lite överallt när jag gjorde en hastig rörelse. Jag vek upp lappen och började läsa: Well well, everything goes around. Its called carma if you did knew. You diserve this and if you tell anyone I'll come back and I'll tell everything to everybody. With love, Jason.  Jag mådde dåligt över det han skrev, jag slängde iväg lappen och kämpade mig mot mitt sovrum där jag visste att min mobil låg. Jag knapprade in nummret till närmsta sjukhus.

 

Jag lämnade ut min adress och la sedan på. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och behöll pyjamaströjan på mig. Jag satte mig ner i soffan och glodde rakt fram. Han var en sjuk människa. Det tog ett tag men sedan knackade det på dörren och jag gjorde mitt bästa för att hålla balansen på väg mot dörren. När jag öppnade stod det två frånvarande ambulansmän och när dom såg mig spärrade dom upp ögonen. Ögonen åkte åt olika håll och kroppen vek sig. Jag föll bakåt. 

 

Jag hörde den lugna och säkra rösten. Jag blinkade några gånger innan jag öppnade ögonen helt. Framför mig stod en tjej var så där över söt. Hon log mot mig och höll i en klippboard. Jag kikade runt och det mesta var vitt. Jag förstod att jag var på ett sjukhus, men hur jag hade kommit dit var en annan femma. Tjejen började förklara läget för mig och jag nickade trots smärtan. Hon berättade att jag hade svimmat precis när männen hade kommit och som tur var hade dom hunnit fånga mig innan jag nuddat marken. Jag hade tydligen kraftig hjärnskakning och hade sovit i två hela dagar. Jag kände på mig hur mycket panik mamma förmodligen hade och frågade efter min mobil. Tydligen hade jag haft den i fickan så den var med men det var inte säkert att jag skulle få den. Tjejen lämnade rummet och jag stirrade rakt in i den vita väggen. Var det så här jag skulle tillbringa mina dagar? Ligga som en fånge utan någon kontakt med omvärlden? Strax där efter kom tjejen in i rummet igen och denna gången med min telefon. Jag tackade om och om igen, det skulle bli min räddare. Jag kollade på den och upptäckte oändligt många missade samtal och sms men bara ett från mamma.

Han skämdes nästan och stod och kollade ner på fötterna. Det var jag som skulle skämmas och inte han. Försiktigt lyfte han på blicken och jag mötte dom fina ögonen som var glansiga. Han kunde verkligen inte vara arg på någon. Jag log smått och kramade om honom. Jag hörde steg bakom mig och Liam släppte taget, jag vände mig om och där stod Louis. Han log fånigt och jag slängde mig på honom. Han var en av få som jämt fick mig att skratta. Jag ruffsade till honom i håret och han gjorde sitt bästa för att få bort mig. Jag kunde höra Liam skratta och blev lättad, han kunde inte vara arg och glömde bort det väldigt lätt. Han var den av killarna som hade fått se mina dåliga sidor, som när jag var arg på Jason och nu när jag hade ignorerat honom. Han förtjänade det verkligen inte och han hade verkligen inte gjort något mot mig. Lite halvt frånvarande i mina tankar så hade Louis lyckats brotta ner mig och tog värsta greppet om min mage och började nypa/kittla mig. I vanliga fall var jag inte kittlig på magen alls men nu bubblade skrattet upp och gick inte att stoppa. Han fortsatte och jag kunde redan nu känna träningsverken som skulle uppkomma. Jag hörde fler steg mot oss och sedan hördes skratt och kommentarer.

 

Han kittlade mig ännu kraftigare och jag kunde inte andas. Till slut slutade han och jag rullade runt så att jag nu låg på rygg, jag tog några djupa andetag och reste mig sedan upp. Jag hann knappt upp på benen innan någon hängde på mig. Jag kollade åt höger och upptäckte Harry vid min axel, hängandes. Vad var det för fel på dessa killar egentligen? Jag släpade med honom till soffan där jag dumpade honom i soffan medan jag satte mig i en fotölj vid sidan av soffan. Han gick från att ligga som en mask till att bli normal. Jag skrattade lätt åt honom sedan återgick jag till att inte göra någonting. Lika så gjorde alla andra, vi satt och kikade lite på varandra och bara va liksom. Till slut blev Niall rastlös och ställde sig upp, vi andra följde hans exempel och det blev liksom följa john. Det Niall gjorde gjorde vi också. Han tog på sig ytterkläder och lika så gjorde vi. Vi gick ut på gatan i en linje och följde Nialls rörelser vaksamt. 

 

Vi bröt ihop och gick som normala människor. Det var lugnt och tyst ute och mörkret hade lagt sig. Vi hoppade på en tunnelbana som tog oss in till Londons hjärta. Där satte vi oss och kollade på förbipasserade. Det var något jag tyckte var ytterst underhållande, att bara sitta och kolla på andra. Man fick sig ett skratt och ibland ville man bara dregla. Killarna började prata om något som hette Milkshake city och försökte övertala mig om att hänga med dit.

 

Dom suckade och gav upp. Jag tog farväl och började gå mot min lilla lägenhet. Jag slängde nycklen på hyllan i hallen och slängde av mig jackan och skorna på samma ställe. Kläderna slängde jag in lätt i garderoben och slank under täcket. Där var det varmt och gossigt. Jag skulle precis sluta ögonen då jag märkte att lampan i köket var tänd. Jag gick motvilligt upp och gåshud uppkom på hela kroppen. Jag tassade mot köket och märkte att en stekpanna låg på golvet. Jag tog upp den och ställde den på bänken, jag kikade runt lite och la handen på lysknappen. Precis när jag skulle släcka kände jag ett kraftigt slag i bakhuvudet. Jag föll framåt och kipade efter luft. Allt snurrade runt och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände att någon tog tag i mig och vände på mig så att jag låg på rygg. Mina ögon gick i kors och hela min kropp kändes flummig. Jag kände igen ansiktet men kunde inte sätta ett namn på personen. Jag såg hur hela hans ansikte fylldes med avsky och han spottade mig rakt i ansiktet. Jag rynkade lätt på näsan och kunde fortfarande inte fokusera blicken på ett stället, huvudet dunkade för fullt och jag försökte resa mig. Jag hann inte långt innan personen puttade ner mig igen och jag slog ännu en gång i huvudet. Jag kved lite och en tår lämnade mitt öga. Fan, jag ville inte visa mig svag. Han satte sig i gränsle över mig och fnös till samtidigt som han knöt sin näve och förde den i en väldans fart mot mig kind. Om och om igen, jag kunde inte röra mig och ville knappt tänka. Vad hade jag gjort för fel?